Trots mängder nedlagd tid och avslitna hårfästen håvar du inte in någonting i jämförelse med de stora företagen som snor dina idéer och tjänar multum på en oetablerad krake som du. Läs om hur knivigt det kan se ut för up-and-comers i designvärlden.

Om man frågar vem som helst som jobbar inom svärmen ”kreatör” hur deras nuvarande arbetsuppgift eller klient är, får man nästintill alltid sitt svar i form av en långt, utdragen suck.

För så är det oftast – tänk dig själv.

Du har spenderat flera veckor, kanske sittandes i skitiga kalsonger framför en antingen för högupplöst eller lågupplöst skärm. Omkring dig kretsar diverse paraphernelia som tillhör arbetet; travar av kaffekoppar; travar av använda nikotin-attiraljer (om inte, en kollegas nikotin-attiraljer); travar av halvfärdiga maträtter – under allt för långa nätter och korta dagar.

Jag blir aldrig så chockerad som när jag suttit i två timmar och dragit i en beziérkurva (1 px dit? 1 px där?) för att perfektera den, luta mig tillbaka och tänka efter vad jag har gjort hela min dag. Det handlar om så otroligt mycket TID som lagts ned på en så otroligt, näst intill osynlig, detalj på ett objekt.

Men, tid är det första en kreatör säljer ut. För vissa är minuter, timmar och dagar viktiga (familjeliv, hobby, bra mage et cetera) men för en kreatör är det oftast det enda som säkerställer en hyfsat bra inkomst den månaden. Det är inte konstigt att underskatta sitt värde av tid, speciellt inte under den rådande ekonomiska faran som omger unga såväl som gamla, om tid är det enda man har att sälja.

Eller är det? Vad hände med idéer, kreativa prognoser, unika element i sin design som man var ensam om och kunde skapa ett varumärke kring?

H&M-debaclet med Tori LaConsay är något som varit på tapeten, speciellt under 2011. I hennes fall handlade det om kreativ stöld; en speciell skylt hon skapade för sin granngemenskap där det stod ”You Look Nice Today”, med ett hjärta.

Efter en tid så hamnade LaConsays ursprungliga design på diverse kuddar, dörrmattor och andra exemplar i H&Ms webbkatalog. Värt att nämna är att LaConsay aldrig hade haft någon kontakt med H&M vid detta skede överhuvudtaget. Bilden fanns bara på en Tumblr – cirkulerandes någonstans på det stora vida, nätet. Att något som en annan människa gjort med sin egen vision helt plötsligt ska sugas upp av en gigant som H&M, för att sedan supersälja i hela världen gör att man frågar sig; ”När går gränsen mellan inspiration eller ren och skär stöld?”.

H&M “You Look Nice Today” vs LaConsay “You Look Nice Today”

I H&Ms fall blev det en strid kring äganderätten – LaConsay och vänner hörde av sig till företaget och krävde att få en viss form av betalning för hennes bidrag till webbkatalogen, då hennes design hade hamnat på saker som sålt i flertalet länder. H&M svarade med följande citat:

”We employ an independent team of over 100 designers. We can assure you that this design has not been influenced by your work and that no copyright has been infringed.”

Det generella gensvaret från pöbeln var att LaConsay skulle betalas för sin design, rätt och redigt. LaConsays vänner blev involverade, på Twitter trendade det, och H&Ms sida på Facebook överöstes av diverse kommentarer om ”det stora imperialistiska monstret H&M”. H&M spelade kallt och påpekade copyright (vilket bevisade maktlösheten LaConsay hade i hela sammanhanget). Efter en tidsperiod och flertalet ”det stora imperialistiska monstret H&M”-kommentarer på Facebook var de, antagligen pressade av  företagets PR-avdelning, att be om ursäkt och säga att diskussioner skulle påbörjas mellan LaConsay och H&M. En vinst tyckte många, men det finns tyvärr allt fler situationer liknande den här som har blivit uppsugna i tomma intet.

Urban Outfitters till exempel, ett företag som expanderar inom hela världen med utgångspunkt i USA. Under slutet av 2011 och början av 2012 är det i nuläget drygt fem butiksöppningar som ägt/äger rum bara i England. Om man sedan tar URBN med i den ekvationen (moderbolaget/aktiebolaget, äger Antrophologie et cetera) talar vi om ett företag som expanderar i en rätt våldsam takt.

Urban Outfitters har haft, rent generellt, stöldanklagelser emot sig sedan dess ingång i branschen på 70-talet. När jag själv jobbade där under 2011 fick man som anställd insyn i diverse system de jobbade med. Jag själv hamnade i en diskussion med en som jobbade på HR och hade varit med om hur en designer frågat sin moderiktiga medarbetare om hon fick ta klänningen kollegan hade på sig för att rita av den. Det som är intressant här är inte att det händer (fast-fashion för ett lägre pris) men hur otroligt synbart för alla involverade det är när det händer (från butiksbiträde upp till designern själv). Även i vår diskussion var ”inspiration” ledordet, bara av rädsla och för att skydda oss själva.

Ta till exempel Stevie Koerner; independent-designer som gjorde sig ett namn med att rita upp olika Amerikanska stater med hjärtan i, under projektnamnet ”United States of Love” (med inskriptionen ”Wear Your Love”). Sommaren 2011 kom halsbanden helt plötsligt upp på Urban Outfitters hemsida, utan Koerners vetskap. Versionen Urban Outfitters sålde hette ”I Heart Destination” och inskriptionen lydde ”Wear Your Locale Love”.

Lite sådär lika uppenbart som H&Ms fadäs med LaConsay… (HÄR)

Urban Outfitters “I Heart Destination” vs Koerner “United States of Love”

Rättsfighter i de här fallen är värdelösa med så stora företag som Urban Outfitters, speciellt i ett klimat där de inblandade independent-kreatörerna knappt kan försörja sig själva med sitt eget företag. Ett annat exempel i samma anda som Koerner är Lillian Crowe, som råkade ut för samma sak med sina produkter.  Man ska dock inte bortse från makten sociala medier har i sådana här ärenden; en hatkampanj som varade i en vecka mot Urban Outfitters på Twitter gjorde (spekulativt) att PR-avdelningen blev lite oroade och att Urban Outfitters efter detta tog bort halsbanden.

Urban Outfitters kommentar på det hela var att de hade inspirerats av designen på Etsy.com – en portal där independent-designers ställer ut sina saker, oftast utan patent eller ”intellectual property agreements”.

Ett annat  hemskt exempel på hur stora företag utnyttjar kreatörer påvisas när det kommer till IKEA designers.

Låt oss säga att du skulle få ett uppdrag av IKEA; rita upp en stol, men med din egen distinkta design. Om du nu skulle gå med på det skulle du då bli betald en summa för din design i det första stadiet. Egentliga royalties eller skissarvoden på produkter människor ritat upp är inget som IKEA håller på med (udda nog, då det är ett så stort företag med ändå en rätt inriktad vision på att producera designmässiga produkter). Däremot, framgick det nyligen att Ingvar Kamprad tjänar 3% på varje produkt som säljs via IKEA ( allt gående genom Inter IKEA AB, ett företag värt cirka 100 miljarder enligt SVTs Uppdrag Granskning). Alltså; de som ”skapar” produkten tjänar, jämförelsevis, ingenting på att sprida ut och producera sina idéer medan den som ”säljer” produkten tjänar mångfalt.

Tänk er personen som skapade serien Billy för IKEA; tänk er sedan 3% på varje produkt i den serien som säljs världen över; tänk er sedan kreatörens arvode gentemot vad Ingvar Kamprad tjänar på dennes produkt. Ett litet sandkorn i en stor, jävla öken.

Så vart går gränsen för inspiration och stöld? Och finns det en solid plats för att skapa ett varumärke för dig själv i ett klimat där Big Business inte har ett problem med att kopiera det i mångfald och konsekvent ruinera ditt varumärke? Och främst; om man adderar all den tid det tar för en att skapa och producera fram sina kreationer är det då ens värt, under rådande omständigheter, att hålla på med det?