Från Vita Lögner till Mad Men: En berättelse om Ellinor Spångs förhållande till olika tv-serier som har följt med henne genom åren.

Hon hade brunt läppstift och jag ville vara som hon var. Inte på samma sätt som jag ville vara Emma i Spice Girls. Inte samma önskan som när jag ville vara med i sommarlovsmorgon. Mest av allt år 1999 ville jag ha Josefin Hajas korta blonda hår och hennes babyrosa linne och vara med i 750 avsnitt av Vita lögner.

Jag ville att Tomas Fredriksson skulle hålla mig i handen på en sandstrand när hans minnesförlust äntligen släppt taget om hans hårt prövade psyke och jag skulle säga såja, såja och han skulle säga att du är det bästa som hänt mig, någonsin, på riktigt. I bakgrunden skulle Martin Stenmark sjunga såpans intro i olika tonarter och Anton Körberg skulle komma förbi i sin vita fluga och servera champagne ifrån hotellets bar. Jag skulle stryka med fingrarna längs med sjukhusets väggar. De skulle vara målade i samma nyans som gammal vaniljglass.

När eftertexterna spelades var det alltid läggdags för länge sen.

I Oslo var löneutbetalning det enda som gav entusiasm i rösten . Man gick till jobbet och log och sa tack och sedan gick man hem och åt mackor till middag. Vi såg alla avsnitt av TV3s Ensam mamma söker. Emma, Linda och Petra och massor av barn och män. Tomas Ledin i bakgrunden. Det var romantiska solnedgångar över hela dataskärmen. Varje söndag efter klockan nio lades de nya programmen ut. Speakerrösten log alltid när hon berättade vad som skulle hända härnäst. Mansmunnar skrattade med gula tänder, kvinnor talade ljust med sänkta ögonlock. Där var händiga män och härliga kvinnor.  Vi log och sa så äckligt.

Varje söndag ställde vi in cafébesöket vi aldrig hade råd med för att speakerrösten log precis som vi och sa att idag ska Emma och hennes killar besöka ett vattenland för att se om deras kärlek tål familjeaktiviteter.

-        Det är tredje gången du nämner dem nu.

X såg på mig. Jag förstod att jag passerat en gräns. Men hur skulle Sheriff Harry S Truman hantera förhållandet med Josie? Cooper åt munkar i min säng och Donna lånade mig sin varmaste kofta. Jag fastnade vid granstammar och såg ugglor överallt, målade läpparna röda och skulle ha klippt håret lika kort som Josie om hon nu inte vore så falsk. Jag skaffade skogshuggarskjorta och stentvättade jeans med hög midja, axelvaddar och runda glasögon. Jag var tjugo år i London och jag gick inte hem ifrån puben vid tio för att jag har huvudvärk.

Jag gick hem för att se om Bob skulle dyka upp i Twin Peaks skog där jag lämnat Donna alldeles ensam.

Nu är jag tjugoett år i Stockholm och min dagsprenumeration på Dagens nyheter har gått ut. Don Draper ser likgiltigt på brevinkastet. Jag ler och tänder den första cigaretten innan frukost. Håller handen för tändarens låga. Blåser ut röken framför sherryglaset. Don tar på sig hatten och ger min kind en flyktig kyss. Sen åker han iväg i sin Chevrolet med Mad men som bildekor. Jag ringer inte till Dagens Nyheters prenumerationsservice. Jag har ett morgonmöte med Roger Sterling. Jag ser inte hans ansikte för all cigarrök när han berättar att de fått 13 Emmy- och  4 Golden Globe-utmärkelser. Jag skakar på axlarna. Stirrar tomt ut i luften och sedan ut över Manhattan. Människor nedanför som myror.

Min sekreterare har gått upp i vikt och någonstans intalar jag mig själv att det är kulturellt. Att det är bra. Men det är samma verklighet som när Tomas Fredriksson sa att jag var det bästa som hänt, någonsin, på riktigt. Bara att det är tretton år senare och jag får stanna uppe hur länge jag vill.