Intagningsprocessen till det tusenåriga universitetet är krokig och omges av en dunkel mystik. Här beskriver Love sina erfarenheter om hur det faktiskt är att närma sig denna Gargamel till studieplats.

Det är tidigt på morgonen, den tionde december. Jag går genom Stockholms innerstad, som nästan sover, trots att det är Stockholms innerstad. Jag tar Arlanda Expresståg ifrån stationen. Det kostar ungefär tre gånger som mycket som att ta bussen, men det spelar mig ingen roll för stunden. Jag funderar över varför; jag har ju varit en extremt snål smålänning hela mitt liv. Jag kommer ut till Arlanda i god tid innan flyget går. Jag tittar på biljetten och inser att jag har tagit fel på tiden.

Jag är i MYCKET god tid. Fem timmar innan flyget går ungefär. Jag sätter mig på en bänk och inser hur kylig morgonen i terminalen är och hur många människor som är på väg härifrån. Jag köper kaffe, frukost och DN på pressbyrån och trots att jag vanligtvis skulle räknat ut hur mycket jag förlorar på att köpa där istället för att göra hemma, så spelar det mig ingen roll för stunden. Jag slår upp DN och letar under alla bilder efter Alexander Mahmouds namn när stress med ens hugger mig i magen. Jag lägger ner DN och plockar fram ”An Introduction to Experimental Psychology” och försök finna sinnesro. Jag har inte för avsikt att hinna läsa igenom hela boken, jag vill bara hitta olika experiment som jag kan referera till. Stressen övergår i en tvåfemtedels stress. Samma stress som jag har haft i snart två veckor, sedan jag fick följande mail:

Dear Candidate,

You may remember that we contacted you a few weeks ago to confirm that your application to read Experimental Psychology at Christ Church, Oxford, was under consideration. I am now pleased to inform you that we would like you to come for interview on the dates scheduled for your subject.

Sju timmar senare landar jag i Stansted och tar bussen in till London. Jag hoppar av på Victoria Station för att åka metron till Shoreditch High Street. Jag har varit i London två gånger tidigare. Båda gångerna har de skitiga gatorna, den brittiska accenten, de trånga tunnelbanevagnarna, de klämchecka reklamerna och de billiga pocketböckerna smått förälskad och exotiskt förtjust. Idag är jag bara likgiltig. Det är inte det här som är målet med resan. När jag kommer fram till Shoreditch High Street går jag raka vägen in på Urban Outfitters och fram till Urban Wirdheim som jobbar där. Urban, som jag inte upplyst om min ankomst till London blir förvånad (jag har reaktionen på film) och sedan frågar jag om jag får sova hos honom under natten och att jag ska på intervju på Oxford dagen därpå. Jag går före hem till Urban och sätter mig ner och fortsätter plugga.

Jag är nu på det sista steget i den långa intagningsprocessen. Först och främst så får du bara söka max fem program och bara ett på antingen Oxford eller Cambridge. You need:
1. Dina betyg (för att söka Oxford krävs minst 38 IB poäng vilket motsvarar 19,55 i Sverige)
2. Ett personal statement (text på 4000 tecken där du förklarar hur du är bäst lämpad för ditt program)
3. En referens (från en lärare som tycker du är bäst lämpad)
4. Ca 500 spänn till administrationen

För Oxford krävs också ett skriftligt prov. Därför satt jag en regning dag i november tillsammans med mina vapendragare Erik Hammar och Alvin Brodin på ett ställe i Solna som är godkända som Cambridge Assessment Center. Jag skrev Thinking Skills Assessment provet som testar spatial kunskap och logisk slutledning. Ingen förkunskap krävs men man ska besvara 50 multiple choice frågor på två timmar, så tiden är knapp. Den pressen var ingenting jämfört den underliga sinnestämningen jag snart skulle bo i de närmaste fyra dagarna i Oxford.

Om man är tillräckligt cool i dessa första momenten blir man kallad till intervju. Och nu står jag här. Utanför Tom’s gate på Chirst Church i vad som ser ut att vara ett enormt slott ifrån 1000-talet. Jag har lite aning om hur folk ställer sig till UCAS, TSA eller Oxford i detta landet. Jag vet inte hur stort det är. Jag känner mig verkligen som Harry Potter när han anländer till Hogwarts för första gången. En porter i plommonstop hälsar mig välkommen från ett litet bås i ösregnet och visar mig till Porter’s Lodge där jag ska anmäla mig och få ett rum någonstans inom slottsmurarna.

Efter att ha fått en nyckel av ännu en porter i plommonstop, går jag till mitt rum. Trots det antika yttre på Christ Church så är mitt rum riktigt modernt. I alla fall för att vara brittiskt. Det har en grön heltäckningsmatta som bara gudarna vet vad den fått utstå. Annars är rummet väldigt avskalat. Det finns en enkel säng, ett skrivbord och en fåtölj. Det finns ett fönster med fula gardiner och ett litet bås med toalett, dusch och handfat med två kranar. I Sverige skulle man det närmast liknande rummet i ett 60-tals hotell.

Jag lämna mina saker och beger mig ut i Albion igen. Under molnig, mörk regn himmel följer jag slottets borggård över markstenarna som Einstein och Lewis Carrol har trätt över. Jag skulle njutit som en mellansvensk turist över den semihistoriska platsen om jag inte hade en avgörande intervju att tänka på. Jag tror inte det ger mig särskilt mycket att gå igenom det en hundratredje gång just nu, just här i det brittiska mörkret, men ändå så spelar min hjärna upp den föreställda sekvensen gång på gång på gång på gång. Den lilla rösten i huvudet säger ”Fy fasen, va bra du är, Love! Du är här nu!” Sedan ändrar den sig och säger ”Fy jäklar vad du suger, Love! De kommer skratta åt dig!” Jag bara önskar att den kunde sluta svära och försöka vara lite balanserad.

Dagen därpå får jag träffa alla andra candidates i Junior Common Room. Där är alla som har sökt Sciences. Vi är elva stycken som har kallats till intervju för Experiemtal Psychology på just Christ Church. Sedan lär det finnas ungefär lika många på de andra 37 collegen på skolan och förra året kom 23,2% av de sökande in. Det är 52 stycken över hela universitetet. Jag kan peka ut tre slags karaktärer omedelbart.
1. Den uppriktiga, övertrevliga som hälsar på alla och håller upp en glad fasad tillräckligt för att kunna small talka och kategorisera i huvudet hur pass stort hot man utgör.
2. Den bakåtdragne avhållsamme i kostym som sitter och läser en tung bok om sitt ämne för att avskräcka de andra och uppvisa grav akademisk integritet.
3. Den blyga, svaga, som sitter för sig själv och försöker att inte gråta.

Jag tror jag är någon mellan den första och sista. I luften mellan allas huvuden och det höga taket surrar en stämning av nervositet, avundsjuka och brådtrevlighet. Tillgjorda skratt surrar mellan de tråkgråa tapeterna.

På en anslagstavla hänger mina intervjutider. Jag har en senare idag på Christ Church och en på onsdag på ett random college. Alla får två intervjuer, och kanske fler om ett college är osäkert, eller om ett tredje vill ha fler intervjuade. Vi får reda på att vi ständigt måste hålla oss uppdaterade om vad som händer på anslagstavlan och att man plötsligt kan få en intervju med väldigt kort notis. Oxfordeleverna som är kvar på Christ Church för att informera och i stor grad lugna oss går runt och pratar med alla. ”Jo, det är ju lite svårt, men oroa er inte!” och ”Jag förstår att du är nervös, men ta det bara lugnt!” Trots det tickar klockan lika ambivalent mot allas schemalagda intervjutider och trots det ser jag minst tre tjejer och en kille som ser ut att vilja kräkas. När någon kommer in efter en intervju, upphör sorlet, varpå alla från dennes subject rusar fram för att fråga hur det gick.

Lunchen blir inte mycket bättre. Trots att Christ Churchs kökspersonal gör sitt bästa för att framställa skolans kulinariska mångfald, så är maten brittisk. Alltså, kryddlös och unison. Däremot är matsalen i sig fullständigt underbar. Det höga taket, med väggar fyllda av tavlor på professorer från 1000 och fram tills idag. Snidade utsmyckningar i mörkt trä pryder väggarna och de enorma fönstren är handmålade i kristna medeltidsmotiv. Trots det verkar inga av mina medkamrater bry sig om inredningen och jag märker hur jag själv har svårt att njuta av den. Den konstanta stressen ligger fortfarande i luften och även om jag inte har min intervju förrän senare så har någon annan den om en och en halv timme och en tredje om 20 minuter. Det är dessutom det enda alla dessa människor har gemensamt och därför det enda samtalsämnena kretsar kring.

Många från kategori ett hävdar att deras intervjuer var riktigt lätta och att de andra inte har något att oroa sig för. Många från kategori två kommer tillbaka och påstår att det var skitsvårt för att skrämma upp de andra. Eller så talar alla sanning. Ingen kan riktigt lita på varandra för vi är alla rivaler.

Jag går upp på mitt rum och förbereder mig en timme innan jag ska intervjuas. Jag står framför spegels iförd en vit skjorta, en sandfärgad kavaj med två tygtäckta knappar. Jag har mina vanliga svarta tighta jeans och brun lackskor. Redan efter några minuter har jag svettfläckar under armarna på skjortan och bestämmer mig för att inte gestikulera högt upp i luften. Jag studerar mitt ansikte långsamt. Fokuserar på utandningen, för det gör att man blir lugn. Fokuserar på utandingen och känner hur det spänner i bröstet och diafragman skrattar uppgivet. Jag plockar fram min iPhone och sätter på den enda låten jag laddat på Spotify för att lyssna online; Queen – Don’t Stop Me Now. Sedan dansar jag. Trots att hela min kropp vill springa och gömma sig, anstränger jag mig för att göra stora rörelser med såväl armar och ben, samt mimar dramatiskt till Freddie Mercury’s stämma. Don’t stop me ’cause I’m having a good time! Don’t stop me ’cause I’m having a good time!

Fem minuter innan intervjun står jag utanför Prof. Parkinsons kontor. Om fem minuter ska jag gå in i rummet innan och sätta mig på en röd stol som står placerad vänd emot dörren. Jag går fram och tillbaka och fram och tillbaka. Jag pratar med mig själv i mitt huvud, försöker lugna mig. Fyra minuter kvar. Min största rädsla just nu är att jag ska glömma bort all engelska jag kan. Tre minuter kvar. Just nu vill jag bara få det överstökat jag bryr mig inte ens om hur det går. Fyra minuter kvar. Va Fasen! Går tiden baklänges nu också? Två minuter kvar. Skärp dig, du ska inte bara få det överstökat! Det är nu du ska prestera!

Peripetin, och så plötsligt sitter jag i en bekväm fåtölj i ett kontor med väggar av mörkt trä. Solen tittar in bakom gardinen och bakom skrivbordet framför mig till vänster sitter Prof. Parkinson med en bunt papper i handen. Till höger sitter Dr. Simons i en Chesterfieldsoffa i brunt skinn. Hon håller ingenting i händerna. Längs väggarna sträcker sig bokhyllor fyllda med gamla böcker och i taket hänger en blyg lampa. Rummet är precis lagom varmt för att min frossa som jag haft den senaste halvtimmen inte ska skaka min spända kropp alltför hårt. Prof. Parkinson ler snällt mot mig och frågar mig hur jag kom på att jag ville läsa psykologi. Jag har vetat i två veckor att denna fråga skulle komma. Jag blundar och svarar ett av de femtioåtta svaren jag sållat ner tretton.

Intervjun fortskrider och huvudattraktionen blir ett psykologiskt experiment jag ska kommentera på och diskutera varför resultatet kan ha blivit som det blivit. Både Prof. Parkinson och Dr. Simons är väldigt trevliga och snälla. Jag kommer ut från kontoret en halvtimme senare, vilket jag tycker är konstigt eftersom jag max kan ha varit inne där i fem minuter.

Jag inser när jag kommer tillbaka till JCR att jag har gjort helt fel. När jag pratar med de andra som varit på intervju hos Prof. Parkinson och fått samma experiment, inser jag att alla har kommit fram till samma anledning. En anledning som är högst logisk och som av någon anledning undkommit mig.

Resten av min Oxfordvistelse är relativt avslagen och jag kämpar med att inte inse mitt nederlag och låta illusionen av att jag kanske kommer in vara kvar. Jag har en intervju till som är ännu svårare på Jesus College och intervjuarna får knappt ur mig någon logik alls. Jag låste mig.

När jag lämnar Christ Church har jag lärt känna majoriteten av de elva som sökt samma kurs som jag. Efter att allas intervjuer var klara, fanns ingen anledning för fasader. Många addar varandra på facebook. Även jag, men jag bestämmer mig för att lugnt och metodiskt radera alla som kommit in när vi får våra beslut via brev. De ska komma redan om fyra dagar. Jag tar bussen från Oxford till London och flygbussen från London till Stansted. Jag tar flyget från Stansted till Skavsta och flygbussen från Skavsta till Stockholm. Sedan till sist sätter jag mig på ett tåg hem till Småland. Julen väntar och jag har inte träffat min familj på två månader. Jag är fullständigt utmattad och ser framemot en lugn, skön och riktigt old school jul.

Jag kollar min mail. Jag har fått ett mail från Christ Church. Jag har kommit in på Oxford.