Det drar sig mot mitten av festivalen. Området går mot en gråmulen känsla av gemensam tomhet av det som gått samt ett samförstånd av att ge allting man kan de sista timmarna. Själv sitter jag och försöker frenetiskt få tag på mina redaktionsmedlemmar i den tältbeklädda verkligheten som varit mitt hem de senaste dagarna men utan att lyckas. De jävlarna har övergivit mig.

Fredagen på Peace and Love inleds med en gråmulen förmiddag. Ingen gasande sol som väcker en ur en halvstel sovsäckssömn, bara moln och mul. På förmiddagen i campingen påminner stämningen i en stad kl. 06.00 på en helgmorgon. Enstaka personen vandrar omkring med ett gemensamt ansiktsuttryck som lätt undrar hur de egentligen kom dit, vart dem var igår och om de fick “till det” eller inte. Om Peace and Love vore en religiös saga skulle det vara nu vädergudarna rasar över festivalens syndigheter som rapporterats i media de senaste dagarna och spruta ut gräshoppor överallt. Som tur var lever festivalen i en bisarr samförståelse av tredagars-fylla och böjda extremiteter, och varken gräshoppor eller en syndaflod kommer fram under dagen.

Det första intressanta på agendan är en vigsel. Peace and Love har nämligen bestämt sig för att i år låta folk gifta sig i den småmysiga festivalmiljön. Man ska som brudpar ha valet mellan en kyrklig och en borglig ceremoni. Det ska bli mycket intressant att få beskåda en festivaltolkning av en till synes hederlig och viktig tradition.
Utanför den lilla hinduinspirerade scenen Shangri La, samlas familj, vänner och övriga festivalbesökare för att beskåda första paret Tore och Sandra förenas i “Holy Matrimony”. På plats finns även tre präster i full prästutstyrsel samt såklart ett indieband i full campingutstyrsel.
Jag vet inte om det är politiskt korrekt att recensera någons bröllop, men jag antar att festivalgiftermål ligger någonstans i gråzonen. Låten som den bohemiska sångaren lovsjunger för paret upplevs som en smula för intensiv och täckt av indie-svärta.
Jag var udda i en ensam värld tills jag fann dig, och vi var lika!
Det till synes småtrevliga paret ser på varandra med en min av som spekulativt talar ”Tja, fast så var det ju inte. Vi träffades ju vid kaffemaskinen på jobbet”. Broder Daniel-esque smärta känns relativt icke-relativ just då.

Bakom kravallstaketen och securityfunktionärerna sätter präst nummer ett på mikrofonen och förbereder sig för att välsigna bruden och brudgummen. Det utan tvekan en vacker dag och jag har inga tvivel what so ever att Tore och Sandra kommer bli lyckliga livet ut tillsammans, och det är väl det som räknas. Och det faktum att de gifter sig på en festival som genomsyrar rödvinsånga.

Tore, tager du Sandra till din hustru, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
Ja.
Sandra, tager du Tore till din make, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
Ja.

Helt plötsligt befinner jag mig vid Utopia, den näststörsta scenen. Maskerad och rödklädd dansar Thomas Öberg, sångare i bob hund, in på scenen. Redan de första sekunderna gör han klart att bob hund är en akt för sig. Låttexterna är repetitiva, musiken psykadelisk och sångaren har en image. Folk i publiken ravear och älskar det.

Bob hund som är ett band med medelålder över 40-år, står och skriker om revolution på gång, inför en publik med en medelålder under 25-år. Trots det finns det ingen som helst chans att det skulle bli töntigt eller fel. Deras totala självsäkerhet och scennärvaro gör att Thomas Öberg kan göra precis som han vill på scen. Det är häftigt. Det är respekterat.

”Ni har säkert betalat över 1000kr för era biljetter eller hur? Då förväntar ni er säkert att man ska åka hela vägen från Skåne och skrika sig hes, eller hur? Och det ska jag göra! Men det ska ni också! Så ni ska både skrika er hesa och betala era förbannade jävlar”

Höjdpunkterna under spelningen är ”Revolution på gång”, ”Tala till punkt” och ”Det överexponerade gömstället”. Thomas mellansnack är totalt nonsens, halvt om halvt improviserat och fullständigt bisarrt. Citat får tala för sig själva

”Tror ni 1000 festivalbesöker bestämmer över *räknar bandmedlemmarna* 9 personer? Aldrig i livet! Ni ska gå hem! Stick!”

Mitt i klimaxet klättrar Thomas leende upp på två staplade högtalare. Han ser ut som smilkatten i Alice i Underlandet och ler samma leende var gång han säger något opassande.

Förbi bakre storskärmen går Leif Pagrotsky smått diggandes till musiken. Jag frågar honom vad han tycker. Det är bra! Jätteroligt med glad rock! Jag undrar om han har lyssnat på bob hund förut och Leif intygar att det inte är första gången. Sedan lyssnar han ett tag till, vänder sig om och går snyggt bortåt.

”Efter tredje dagen på festival är man fullt insmord i sina egna… transpirationer. Äh, jag gick aldrig färdigt den där kursen där man lärde sig synonymer till svett”

Medan sångaren får alla i publiken att ropa bob hund! bob hund! bob hund! (fortfarande på högtalarna men nu med en kon på huvudet) funderar jag på om Leif Pagrotsky vet vad den rätta synonymen till svett är.
Perspiration.

Det här är slutet! Dra åt helvete! Jag älskar er!

The Sounds inleder sin kvällsspelning med ”Dance with the devil”. Tydlig takt, tighta trummor. Bandet spelade första gången år 2000 på Peace and Love och jag minns min egen femtonsårskris som om den var igår. Världen var dramatiskt och svajig och The Sounds var sjukt bra. Problemet är bara att tiderna har förrändrats sedan 2004 men det har inte The Sounds. De kör samma synthrockiga låtar som de alltid har gjort. Ett attribut som har tillkommit genom deras diskografi är technobeaten men det allena gör inte musiken spektakulär.

Balladen ”Wish Your Were Here” från deras senaste album Something to die for (2011) är lugn. Balladig. Texten extremt mainstream och ickeoriginell.

När Jesper drar av intron till låtar som ”Painted by Numbers”, ”Seven days a week” och ”Tony the beat” så vaknar den stora publiken till och hoppar, men emellanåt ligger det mycket ofokus i luften.

Where is my bitches at? ropar Maja hest. Jag vänder mig om och försöker identifiera potentiella bitches men utan framgång. Det är väldigt svårt att definiera the Sounds publikbas. Sedan kommer låten som alla har väntat på. The Sounds genomslagslåt som de inte riktigt lyckats toppa. Publiken är där och nära. Nostalgi från 10 år tillbaka med tonårsrevolt och sena nätter. The Sounds kan sin sak. Deras sak ligger bara inte i samtiden. Plus att Maja har inte, som man säger, åldrats med värdighet.

På vägen från scenen går jag förbi mattälten med otroliga essenser från olika kök. Jag har redan glömt om vi bor i Amerika eller inte.

På den lilla scenen Shangri La har bröllopsfalangen bytts ut mot singersongwritern Kristofer Åhström och hans vän på minitrimset – Patrik.

Kristofer Åhström leverar småmysig pop – inget spektakulärt men helt och hållet rätt musik för specifik stämning. Ibland är en akustisk gitarr och en mörk mansröst som verkligen menar allt man behöver för att må bra. Några av låtarna har platsat i spellistan som tröstar när man blivit dumpad.
Kristofer spelar fel, och ursäktar sig. Han börjar om igen men misslyckas på samma ställe. Det är helt ok. Publiken är med honom och alla skrattar åt det tillsammans. Kristofer spelar en annan låt istället och myskänslan är återställd. Folk i olika åldrar och med olika stilar sitter på marken och gungar med i mjuka toner och spända stålsträngar. En kille med extrovert buttcrack (som olyckligtvis sitter i mitt direkta synfält) njuter lika mycket som popflickan två rader framför honom. Om popflickan skulle njutit lika mycket om hon suttit på min plats där synen av Kristofer regelbundet bytes ut mot synen av en röv låter jag vara osagt.

Henrik Berggren spelar på Eldorado, som år 2007 var den största scenen på festivalen. Han är tidigare sångare i kultbandet Broder Daniel som spelade sin sista spelning två år tidigare på Way Out West i Göteborg. Iförd hatt, sjal och svart träder Henrik fram med sin gitarr på den dimmiga scenen, likt ett spöke från det förgångna. Försiktigt kompad av en trumpet och körsångare framför Henrik Berggren ett urval av Broder Daniel-låtar som gör sig lämpade för sättningen. “Underground” spelas exempelvis inte.

Henrik Berggren personifieras av sorg och känsla. ”When We Were Winning”, ”Shoreline” och ”Cruel Town” är klockrena och rör första raden till tårar och andra, tredje och fjärde till gåshud. De framförs riktigt, riktigt skickligt och är riktigt, riktigt bra.

Glada människor fantiserar inte!

Jag blir dock störd av tanken på att det är för tidigt. En ”minns du BD”-spelning är klockren om Henrik Berggren vore 70 år och gjorde ensamma memorial-spelningar. Henrik Berggren är ingenting själv utan endast en del av det stora som var BD. Ett tydligt tecken på detta är att alla i publiken har på sig BD-tröjor och inte Henrik Berggren-tröjor.

Det är kanske bara, som Kurt Cobain sa; better to burn out, than fade away?
Sista låten är “No Time For Us” och även denna BD-klassiker är riktigt stämningsfull. Medan Henrik Berggren med intensiv min sjunger om att det inte finns tid för oss, så börjar regn sakta falla över publiken.

Natten har kommit och många väntar med spänning vid Utopia-scenen. The Strokes går på scenen 18 minuter sena och drar igång med tre klassiker från de tidigare albumen. Trycket är bra och runt omkring i mörkret dansar folk nära varandra. Från scenen skjuter ljuskäglor i olika färger och formen och bakom bandet blinkar en pixelvägg. När bandets senaste singel “Matchu Pitchu” börjar är det tydligt att publiken är uppdelad i två läger av fans. De som tidigare stod still och diggade vaknar nu till liv och sjunger med och dansar. Medan Julian Casablancas stämma ljuder genom högtalarna ägnar sig publiken åt att turas om att älska låten som spelas just nu. Jag tror därför att jag talar för halva publiken när jag hävdar att de absoluta höjdpunkterna på spelningen är ”Last Nite”, ”Someday” och ”Is this it”.

Julian Casablancas mellansnack är fåordigt och har mycket rockerattityd av ”ni gillar vad jag än gör”-känsla. Det funkar för the Libertines. Det funkar inte för Arctic Monkeys. Funkar det för the Strokes? Jag skulle säga ja. De leverar sina låtar knivskarpt och skickligt. Att de är diviga nog att gå av scenen en halvtimme för tidigt är sådant man får stå ut med.

Ord och bild: Love Hedman