Det är torsdag och våra tältgrannar vaknar upp utomhus, på gräsmattan och verkar undra vad som egentligen hände igår. Värmen är extrem och campingen perspirerar enhetligt bort nattens alkoholintag. Den jobbiga “Fest hos Mange” pumpar ut ur mångas högtalare och Borlänge är redo för en till festivaldag.

SPELNINGARNA

Ziggy Marley förskönar eftermiddagen med sin matiga reggae. Kärlekspredikantens närvaro under framträdandet är fantastisk och alla som har tagit sig till Utopia-scenen, vare sig de sitter eller gungar händerna i takt, känner av det. Den smattrande baktakten, Ziggys dreads, de goda budskapen. Skön stämning. Det blir en fin jämn spelning som inte bjuder på några större överraskningar, men desto fler samförstående leenden.

Venus-scenen gästas av amerikanska rapjättarna Cunninlynguists när klockar passerar sju. Omgående börjar utsträckta händer bounca till de dånande beaten. Publikresponsen är otroligt energisk, kanske till och med festivalbäst så här långt. Lyriken får ge plats åt kroppsspråket och DJ Flip Flops beatdiktatur. Ingen skada skedd. Hiphopentusiasterna njuter verkligen ändå. Ett par för många marijuana-hymner i mitten av spelningen känns som det enda värt att klaga på. Den bäst genomförda låten, både lyrik och flowmässigt, är  “Seasons” (tyvärr utan Masta Ace denna gång). Överlag en spännande tight spelning som inte rubbas en sekund av de stundande regnskurarna. Kno, Deacon The Villain och Natti frälser veteraner och förstagångslyssnare.

Klockan kvart över midnatt släcks största scenen, Utopia, på området ner. Jublet går genom publiken och blåa ljuskäglor faller över scenen och högtalarna iscensätter ljudet av åska och regn. Upp på scenen kommer vapendragarna varpå Ola Salo gör stor entré i samma rödlila skinndräkt som han bar på debutalbumets omslag. The Ark visar publiken och alla festivalens artister vad scenkonst innebär. Efter följer klassiker på klassiker med bandet och Dalasymfoniettan som i sanningens namn bara hörs i intron och tystare låtar. Bandet genomför sammanlagt tre klädbyten och när klimaxet inleds står Ola i tighta byxor, läderboots med höglack och stora svarta vingar på ryggen. Det är underbart att se så många vackra idioter framför mig!

Jag får gåshud över armarna och många i publiken skriker av lycka! Sångaren håller ett skickligt och genuint peptalk om individualism och att våga vara sig själv. Den stora, biffiga killen jämte mig börjar snyfta och många på första raden är redan rödgråtna. Ola inleder “It takes a fool to remain sane” vilket utan tvekan är spelningens höjdpunkt. The Ark lovar i sin pampiga avslutning att alltid komma tillbaka genom sina låtar var gång fansen kallar. Jag skådar ingen som inte hoppar och dansar till “Calleth you, Cometh I” och killen brevid mig kramar sin kompis och gråter öppet. The Ark är bandet som lyckats vara med i Melodifestivalen och fortfarande hålla en avslutningskonsert som alla respekterar eller älskar.

HÄNDELSERNA

Väldigt unannounced körde Kristoffer Malmsten (aka Rah Balder ifrån gamla sköningarna Fattaru) sin retrospektiva dänga “Ey Shuno” åt Coop. Soft kille, soft musik. Räkna med en intervju framöver!

Spännande Henry Bowers är även han på Peace & Love. Det sedvanliga syftet är att köra över sin motståndare verbalt i hans uppmärksammande rapbattles. Henry är dessutom en spoken word-poet av högsta klass.

Vi stötte på de gamla godingarna i Nationalteatern som lever och frodas i Borlänge. Igår uppträdde dem, idag strosar dem muntert runt i samlad trupp. Över 40 år i branschen and still kickin’ it.

Ord: Hateff Mousaviyan
Bild: Love Hedman