Under Popaganda passade vi på att prata med 90-talslegenderna Saint Etienne. Bandet sägs vara en av hörnstenarna i vad som växte fram till att bli indiepop. Love Hedman tar tempen på trion, som bland annat förklarar varför man inte får samma relation till artister idag som man fick förr i tiden.
Vi träffar Bob Stanley och Pete Wiggs backstage, bakom scenen de snart ska spela på. Efter att ha velat mellan att ha intervjun ståendes bakom eller inuti tältet beslutar vi att sätta oss i det (som för övrigt är deras loge). Bob och Pete är grundare av 90-tals bandet Saint Etienne. De har känt varandra hela livet och har arbetat som musikjournalister för bland annat NME innan de bestämde sig för att musik var något de själva ville skriva istället för att beskriva. De ville från början att Saint Etienne skulle ha olika huvudsångare, men efter att ha träffat Sarah Cracknell och spelat in “Nothing can stop us” så beslutade de att det nog var bäst att behålla henne. Saint Etienne sägs vara en av hörnstenarna i vad som växte fram till att bli indiepop. De står bakom remixälsklingen “He’s on the telephone” och många andra synthiga poplåtar som “Åh, jag känner igen den här låten men vet inte vad bandet heter” och “Den här låten har jag säkert hört på någon reklam”.
Bob ser ut som en blandning av Chris O’Dowd och Ringo Starr. Pete ser ut som en blanding av Jack Black och Rainn Wilson. Båda ser extremt trevliga ut. Båda ser väldigt folkliga ut. Båda ser ut som om de inte skulle erkänna att de var stora artister. Några minuter senare gör även sångerskan Sarah entré. I glittrig Twiggyklänning och med ett stort leende skrider hon in i logen som om det vore 1994. Jag har svårt att förstå hur hon lyckas bära upp samma look som fungerade för 20 år sen, med sin ålder. Men hon lyckas onekligen. Hon ler vackert när hon ser oss. Sarah sätter sig ner mellan Pete och Bob i den lilla soffan, på samma sätt som man sätter sig ner mellan två syskon eller två riktigt gamla vänner.
Hur känns det att spela i Sverige? Hur är den svenska publiken?
Sarah: Det är alltid trevligt, de är vanligtvis gladare och brukar dansa mycket.
Sarah: Det är alltid trevligt, de är vanligtvis gladare och brukar dansa mycket.
Bob och Pete håller med och Pete tycker det ska bli roligt att spela på en festival, till skillnad från konserten de hade här i Sverige i maj. Nostalgin som ligger i luften och genomsyrar bandet blir ett faktum. Bob sitter och försöker för sitt liv komma på vad festivalen han och Pete gick på när de var unga och som hade stor inverkan på de båda.
Bob: Vad hette den… något med pop… som… som… den hette Lollipop!
Pete: Just det.
Sarah säger att de känner sig väldigt hemma på en popfestival som Popaganda och de andra instämmer.
I rockmusiken finns det väldigt tydliga ikoner som Iron Maiden och ACDC. Är inte ni legender på en festival som Popaganda?
Alla i bandet ler och tittar på varandra
Sarah: Haha, jag rodnar!
Bob: Vi är i alla fall legender när det kommer till ålder.
Pete: Det känns som att 90-talstrender börjar komma tillbaka nu. Vi kanske går hem lite bättre än för några år sen. Jag tror det går lite i cyklar och nu är en tid då 90-talet är inne och det går bra för Saint Etienne.
Alla i bandet ler och tittar på varandra
Sarah: Haha, jag rodnar!
Bob: Vi är i alla fall legender när det kommer till ålder.
Pete: Det känns som att 90-talstrender börjar komma tillbaka nu. Vi kanske går hem lite bättre än för några år sen. Jag tror det går lite i cyklar och nu är en tid då 90-talet är inne och det går bra för Saint Etienne.
Gör ni samma sak som ni alltid har gjort då eller har ni förändrats?
Pete: Vi har ett sound. Vi har alltid låtit som Saint Etienne, men varje album är ju speciellt på sitt eget sätt.
Sarah: Vi håller på ett nytt album redan nu.
Vad inspirar er till att skriva musik?
Bob: Långa promenader i skogen
Pete: Vi har alltid ett speciellt tema för varje album som man blir inspirerad av.
Vad har det kommande albumet för tema?
Sarah: Det är hemligt än så länge. Vi har skrivit ungefär tre låtar. Många gånger kan vi bli så insnöade när vi skriver att det bara är vi som förstår temat. Det blir nästan för internt ibland.
Sarah: Det är hemligt än så länge. Vi har skrivit ungefär tre låtar. Många gånger kan vi bli så insnöade när vi skriver att det bara är vi som förstår temat. Det blir nästan för internt ibland.
Låter det som något annat band ni lyssnar på från idag?
Pete: Hmm, svårt att säga vilka band jag lyssnar på. Jag laddar mest ner och lyssnar på enstaka låtar.
Bob tror att det är något som skiljer sig från hur man lyssnade på musik för tjugo år sen.
Bob: Det är för att det är så lätt att pumpa ut musik idag. Alla kan göra musik, så det kommer så mycket ny musik hela tiden.
Pete: Ja, man får inte samma relation till ett band idag som på 90-talet. Man vet knappt vad de heter.
Vad tror ni detta har för effekt på musiken i sig?
Pete: Banden har inte någonting att säga. Det är inte som på Bob Dylan eller Elvis tid.
Bob: Ja, det är som typ the Horrors. Visst de är duktiga på musik, men det är inte som om de har något att säga.
Tror ni detta splittrar ungdomen?
Pete: Definitivt! På min tid kunde man se på folk vad de lyssnade på genom deras kläder. Man delade upp sig i två eller tre, nästan läger och höll ihop. Idag finns det bara en blandad ungdomsstil. Alla ser likadana ut.
Bob: Jag tror det sista bandet som lyckades ena ungdomen var Blur på 90-talet.
Tror ni det finns något band idag som har potential att ena ungdomen som på Bob Dylans tid?
Bob: Gud. Jag skulle så gärna vilja att det skulle hända. Jag hade älskat det!
Pete: Jag tror inte det finns. Jag tänker lite på the Libertines, men de har ingen majoritet av alla ungdomar.
Sarah: Det är lite som modern konst. Ska man synas måste man vara nyskapande och stå ut.
Pete: Ja, sen finns det inte samma driv att göra dumma saker och stå upp emot de äldre, för många föräldrar bryr sig inte om vad deras barn gör på samma sätt som för 20 år sedan.
Vad hade ni gjort om ni inte hade gjort musik? Hade ni varit tillsammans alla tre då?
Pete: Jag hade jobbat med datorer. Jag är ganska nördig så.
Sarah tittar på de två andra och funderar över om hon hade hängt med dem om de inte haft musiken.
Bob: Är det ABBA i bakgrunden? Ni lyssnar mycket på sån lokal musik va?
De skrattar.
Pete: En gång kom vi till ett hotell här, där de bara hade ABBA-böcker på rummen och bara spelade ABBA-musik.
Pete: En gång kom vi till ett hotell här, där de bara hade ABBA-böcker på rummen och bara spelade ABBA-musik.
Jag tänker återigen på hur man verkligen ser hur Saint Etienne trivs med varandra. Sarah med sina två flummiga killar, likaväl nu som för tjugo år sedan. Sedan ber jag bandet kommentera tre olika påståenden.
“Musik är vitalt för att leva”.
Pete: Eeeeehh…
Sarah: Det är nog viktigt att ha för att kunna byta sinnesstämning. Musik hjälper en att känna känslor.
Pete: Man kan nog leva utan det, men det hade inte varit lika roligt.
“Passion är viktigt för att kunna skriva bra musik”.
Sarah: Jag vet inte.
Bob: Jag tror att det är viktigt.
Pete: En person som har stumpar som händer skulle kunna spela in ett bra album och någon som inte kan sjunga skulle kunna spela in en bra låt. Det är inte bara tekniskt utan passion är viktigt.
Bob: Sen behöver det inte vara svettig eller sexig passion.
De skrattar.
Sarah: Nej, man kan skriva bra musik väl på ett osvettigt, osexigt men ändå passionerat sätt.
De skrattar lite till.
“Det är lättare att skriva musik när man är ledsen”.
Bob: För mig kan det vara det. Jag har skrivit många bra låtar medan jag är ledsen.
Pete: Det är svårt att göra ett album med bra sound som inte låter cliché… om man är glad.
Bob: Det är lättare att göra det personligt. När jag var musikjournalist var det alltid så att en historia om någon med tragisk bakgrund sålde bättre. Fler vill höra om det.
Pete: Men om någon hittar passion i att vara glad så tror jag den har lättare att skriva om det. En ledsen person hittar nog lättare passion i att skriva ledsna låtar.
Både Bob och Pete började sina karriärer inom musik som musikjournalister. Jag frågar dem vad de tycker jag ska göra för att slå igenom som artist.
Sarah: Haha, smart one!
Pete: Jag antar att det är lättare om man gör omslagen till musiktidningen. Då kan man sakta men säkert lägga in sig själv så märker ingen skillnad.
Bob: Våran konkurrent-tidning var ju skeptiska när vi försökte slå igenom. Våra första singlar gick inte så bra så de skrattade åt oss och undrade nog vad vi trodde vi höll på med. Sedan var det lite underligt första gången när NME, som vi jobbade för, skulle intervjua oss.
De skrattar tillsammans. De ser ut som receptet för en brittisk sitcom där den snygga populära high-school tjejen tvingas leva i samma dorm som två mindre populära men genomsnälla datanördar. Karaktärerna inser snart att de, trots sina olikheter, förstår varandra. Trots gräl om småsaker så blir de till slut vänner. Sarah strålar och Pete och Bob tittar på varandra. När jag tänker på det är ungdomlighet ett viktigt ord när man beskriver atmosfären kring Saint Etienne.
Ord: Love Hedman
Bild: Victor Lundmark
LÄMNA EN KOMMENTAR