En av årets mäktigaste spelningar i Sverige, återberättad ur Julia Goffes synvinkel. När kanadensiska Arcade Fire uppträder på Popaganda fraglar vår recensent superlativ och får alla er som inte var på plats att önska att ni var det.

Jag missade Arcade Fires nu legendariska spelning på Debaser 2005. (Av förklarliga skäl, jag var 13 år och ägnade troligast all min vakna tid att spänt vänta på Fall Out Boys nya album. Den kanadensiska musikorkestern fanns inte på min radar än). Jag missade också deras spelning tidigare i sommar. (De var i Dalarna, var tusan var jag?). Så när Popaganda bokade Arcade Fire visste jag exakt hur mitt sommarlov skulle få en perfekt avslutning. Sedan jag såg Arcade för första gången förra hösten har jag varit gravt beroende, missbrukat, tagit deras pampiga men ändå spröda och ack så känslofyllda orkesterrock intravenöst. Och på Popaganda skulle jag alltså få ytterligare en välbehövd dos.

Efter att ha dansat skorna av sig till The Go! Team i solen, är det en svettig men väldigt upprymd publik som trycker sig mot Stora Scenen strax efter halv tio. På storbildskärmen på scenen visas klipp ur bland annat “Scenes from the suburbs”, en kortfilm baserad på Arcades senaste album vid namn just The Suburbs, regisserad av ingen mindre än Spike Jonze. Sen travar de ut på scenen, i en lång rad och mitt ännu tonåriga hjärta hoppar över ett slag eller två. Are you ready to start? ler Win -  en fullkomligt retorisk fråga då han nästan överröstas av den extatiska publiken. Utan vidare omsvep sparkar bandet sedan igång den givna öppningslåten, den mäktiga “Ready to start”. För att få någon ordning på vad som hände sen måste jag googla setlisten, då jag inte har någon aning. Jag minns att jag förstod någonstans runt “Crown of Love” att det var dags att sluta skrika ”Åhhh, det här måste vara min favoritlåt” och bara kapitulera och inse, kvalitén på Arcade Fires låtar är konstant skyhög. Och de låtar som kanske inte är fulländade på skivan, blir utan tvekan det live. Ett fint exempel på det är “We Used to Wait”, också den från Grammy-vinnaren The Suburbs, som ur ett par högtalare kan låta lite anonym men som på Popaganda 2011 ger 11500 besökare kollektiv gåshud.

Under “We Used to Wait” bli det också tydligt med vilken självklarhet Win Butler axlar rollen som frontsångare i bandet-som-vann-årets-album-2010-istället-för-Gaga. Han står stadigt som dirigenten för den kanadensiska åttamannaorkestern, nu nästan helt perfekt samspelta likt en enda brokig, färgsprakande indie-amöba. Igenom dimman av kyrkliga orglar, erkända ABBA-influenser och tonerna från säkert minst tio (tolv? femton?) olika instrument, finns det trots allt några låtar som skiner lite extra. Däribland befinner sig den klassiska “No Cars Go”, kanske en av konsertens starkaste låtar. Den är även en av de få låtar från Neon Bible som spelas, en skiva som får stå tillbaka lite denna gång. Istället bjuds vi på inte en utan två låtar ur  Neighbourhood-sviten från debutalbumet Funeral (närmare bestämt en skör och lågmäld “#1 (Tunnels)” samt “#4 (Power Out)”, som inte kan bli annat än storslagen då Win och alla vi andra unisont skanderar “and the power’s out, in the heart of man.”) Episkt. Men bäst blir nog ändå Arcade Fire då Wins rockstjärnepondus alterneras med Régines barnsligt lekfulla och totalt mesmeriserande utstrålning (och dans! och leende! och klänning!). Hon får stå i centrum under “Haïti”, hennes sång om kärleken till föräldrarnas hemland. En låt bland flera där en del av texten är på franska, som om för att försäkra oss om att vi inte misstar Arcade för ytterligare ett amerikanskt rockband. How could we ever? Régines hängivenhet till publiken, för att inte tala om publikens dyrkan av henne, överträffas bara av de otroligt tillgivna blickarna hon får från sin medgrundare i Arcade Fire, tillika äkta make. Energin mellan Win och Régine får mig att tro på kärleken igen.

Hela albumet The Suburbs osar av nostalgi. Arcade Fire sjunger om tiden då de lekte på gungorna i parken, då man behövde vänta på handskrivna kärleksbrev att komma fram. Även de digitala 50-talsinspirerade billboardsen bakom bandet på scen och Wins grymt snygga Johnny Cash-iga kavaj för tankarna till en svunnen tid. Men i övrigt finns det inget i hela Arcades framträdande som känns tillbakablickande. Det går bara framåt, fortare och fortare och fortare. Och det resulterar, som väntat, i en explosion. När Arcade Fire till slut spelar “Wake Up” (dedikerad till our brothers in Norway) är det inget annat än en supernova, som skapas. All energi som bandet och publiken dittills hållit tillbaka får nu detonera. Det är obeskrivligt mäktigt. Då jag i kaoset efter “Wake Up” förstår att Arcade inte tänker lämna scenen utan förbereder sig för ytterligare ett nummer är jag nära att tänka: Nej, jag vill inte! Sluta! Det blir för mycket! Régine verkar inte märka min ångest utan ler lurigt, tar upp de färgglada band hon brukar dansa med och inleder trotsigt “Sprawl II – Mountains Beyond Mountains”. Publiken blir som väntat lyrisk. Den andra delen av Sprawl har, med all rätt, blivit ett av The Suburbs populäraste spår och ikväll får den avsluta nittio minuter av total sorglöshet. Enligt Wikipedia inträffar en supernova en gång vart femtionde år i en typisk galax. Jag är glad att jag fick uppleva den på Erikdalsbadet den 26 augusti i år .