Per Svensk rapporterar direkt ifrån London Fashion Week i formen av en krönika där perspektivet av hur man, uppväxt i Diö och så långt bort från modets alla huvudstäder man bara kan komma, kan anpassa sig som en kameleont på bara några sekunder.

”Okej. Vad behöver du av mig?” vi stod utanför Somerset House, i London.
”Jag vill att du står tyst bredvid mig och ser snäll ut. Eller stressad.”
”Jag har ett bra stressansikte. Mitt högra öga rycker lite.”
”Du ska inte se nervös ut”
”Jag ser snarare arg ut.”
”Arg är bra. Se arg ut.”

Vi var inte stressade, inte arga. Men nervös är i varje fall en tillräcklig beskrivning av mitt dåvarande tillstånd. Vi rökte färdigt. Släckte våra cigaretter. Dags att gå in. Örjan tog täten och jag följde, något förvirrad och avvaktande, efter.

”For press registration you’ll need the next floor, sir.” Vi tog hissen. Den var långsam, och dörrarna tog ovanligt lång tid på sig att öppnas när vi nått den önskade våningen. Men vi befriades slutligen från det trånga utrymmet vilket vi fått dela med tre kvinnor som gav intrycket av att vara stylister på tillställningen.

En tillställning som jag var och fortfarande är väldigt obekant med. Det är inte många ämnen jag tagit mig tid att bli insatt i, vid sidan av cigarettrullning, ett specifikt, brittiskt band och humlor. Mode är inte ett av dem.

Ur hissen och runt ett hörn, ut ur korridoren som den fört oss till. Vi befann oss vid ”pressregistreringen”. Somerset House är ett slott och rummen har högt till tak, alla väggar vitmålade och enkla, moderna, stilrena möbler. Smockat med folk. Alla snyggt klädda, professionella, självsäkra uttryck. Alla ser ut att höra hemma här. Örjan överblickar rummet lite snabbt, ser vart vi ska och går med raska steg i rätt riktning. Självsäker. Med mig snubblandes efter. Krockandes med utsända från hela världen som alla är där för att göra det dem är bäst på: seriösa iakttagelser av förändringar i trender för den kommande modesäsongen.

Vi kom fram till disken märkt ”PRESS” bredvid buyers, sellers, bloggers och annat mitt minne ansåg för onödigt för att spara. Jag har fortfarande inte kommit på vad jag göra där, och det faktum att mina ”arbetsgivare” inte berättat något för mig börjar göra mig smått irriterad. Det är nu vi blir utslängda. ”Per Svensk? Du är ingen riktig fotograf, du kommer från Diö, för fan. Vad tror du att detta är? Något djävla skämt? Ut!”.

Kön framför oss minskar och det blir vår tur. Den unga kvinnan bakom disken ser vänligt men stressat på oss och Örjan svamlar tidningens namn, sitt eget och något om att vår ”fashion and market editor” inte anländer till UK förens imorgon bitti och kommer registrera sig då. Hon nickar och vänder blicken mot mig. Örjan säger snabbt att jag är fotografen. Hon ser på mig, jag svettas och ler ett irriterat, snett leende. Ögat rycker.

”You need to fill in this form”. Ett forumlär? Nu kommer det. Jag kommer göra något fel. Jag är inte redo för detta. Det är mycket enkelt. Jag ska fylla i namn och adress och kryssa i en evighet av rutor som förklarar vad jag gör där. Jag klarar det här. Min handstil har förändrats något. Skakiga små bokstäver. Örjan får coacha mig igenom något så här enkelt och han säger till mig att det kanske vore bra om det gick att läsa vad jag skrev. Kvinnan bakom disken ser att det går trögt och säger att hon kan fylla i resten, så fort jag är klar med namn och adress. Hon tittar trött på mina grekiska bokstäver. ”Your name is Per svensk?” ”Yes?” Knapprar på datorn och säger att vi kan plocka upp våra pass alldeles till vänster om disken. Vilket vi gör. Och nu står vi där med ett ”Exhibition Pass” vilket även talar om för alla som tittar tillräckligt noga att vi tillhör ”international press”.

Vi går ut på borggården där den nybyggda utställningshallen ligger som ett främmande block. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som händer när vi kommer till pressloungen och våra pass blir avlästa, och clearade. Det tar en stund av adrenalinpumpande, gratisdrickande och surfande på den fria WiFi-linan innan jag efter några frågor till Örjan förstår att vi behöver vår moderedaktör. Trots allt; ”Var det så här enkelt?”, ”fattar dem inte att jag inte har någon erfarenhet som fotograf?”. Vi har tagit oss in på ett av Europas mest svårintagliga event, fyllt med superstjärnor, Pr-folk och respekterade journalister.

Nu ska vi leva det goda livet och spela rollen av riktiga viktiga människor. Vi ska med ryggen mot de andra i pressloungen se sammanbitna och koncentrerade ut. Knapprandes på våra datorer som skulle kunna vara en av de första artiklarna frigjorda i pressen rörande eventen, men som i själva verket är en facebookuppdatering i stil med ”sitter i pressloungen på London Fashion Week och ser djävligt cool ut”.

När vi klev in genom portarna följande dag kom dock verkligheten ikapp. Det här är stort och vi ska visa våra journalistiskaframfötter. Det här är inget skämt. Vi är inte här för att leka. Vad gör vi nu?