I sin senaste text avhandlar Ellinor den japanska författargiganten Haruki Murakami. Vad väntar ni på? Läs historien om den ständigt aspirerande nobelpristagaren.

Det lokala biblioteket i Älmhult har papperssvalor i taket. Ljuset släpps in igenom stora fönster. Bokhyllorna bildar gångar. Böckerna står uppradade. Fingertoppar mot bokryggar. Väljer ut, väljer bort. Bibliotekarie med böcker, i böcker, placerar böcker. Fingertoppar mot bokryggar.

-          Är denna bra?

-          Om den är. Fantastisk. Som en annan värld.

På omslaget: höstlöv. Norweigan wood, nedanför; Haruki Murakami. Bibliotekarien synar mig. Två böcker i handen. På väg ut att ställa tillbaka.

-          Du måste läsa den.

Fem år senare står jag i en bokhandel och uttalar samma ord.

Haruki Murakami blev nominerad i bad sex adwards med sexskildringarna i Norweigan Wood. Stephen King vann det året, det 19:e året som tävlingen arrangeras. Till skillnad från i början så generar en nominering i tävlingen idag en ökad försäljning. Murakami har dock aldrig haft problem med försäljning. Hans triologiserie 1Q84 har slagit alla försäljningsrekord i Japan enligt Norstedts.se. Landet är oroligt för den läsarstorm som fångat de unga läsarna i landet. Murakami har fångat dem likt man fångar fjärilar i håv: tyst och sedan en snabb rörelse, ett par bokstäver och man omges av ett mjukt vitt nät.

Av Murakamis verk har det i Sverige getts ut 10 böcker, alla på Nortstedts förlag. Norweigan wood och Underground 2005, Kafka på stranden 2006, 2007 kom Fågeln som vrider upp världen och 2008 Sputnik älskling. 2010 gavs självbiografin Vad jag talar om när jag talar om löpning ut. 2011 utkom de tre böckerna som är inspirerade av George Orwells 1984; 1Q84, där världens sanning ifrågasätts. I år utkom Efter mörkrets inbrott. På randomhouse.se/features/murakami.com möts man av klinkande musik och information om Murakami. 1978 satt han på läktaren och såg på en baseballmatch vid Jingu Stadium. Det var när Dave Hilton fick in en fullträff som Murakami bestämde sig för att gå hem och skriva. Han har inte slutat sen dess: ’For me, writing a novel is like having a dream’.

’Som en Orwellsk Harry Potter’ skriver SvD (06-02-11). ’De flesta tycker nog att jag är en envis och tråkig människa’ säger Murakami i en intervju i DN (2008-05-24). Nobelpriset i litteratur hägrar. ’Men allt jag vill är att skriva’ tillägger Murakami. ’Allt jag vill är att skriva’.

Murakamis böcker räknas in under genren science fiction, med undantag för Norweigan Wood som är hans enda realistiska roman. I Fågeln som vrider upp världen får huvudkaraktären uppenbarelser om sin försvunna hustru i en brunn. I 1Q84 finns två månar. i DNs intervju (2008-05-24) talar Murakami om sin motsvarighet i tv-serievärlden:

-          ’Lynchsan! Yes! Twin Peaks väntade jag spänt på varje kväll. Hans storylines och stil är så ovanlig och oförutsägbar. När jag såg Twin Peaks för första gången tänkte jag att det han gör ligger nära mig. Jag kände en stark samhörighet med hans berättelser. Ingen kan förklara varför hans värld är så underlig och så vacker.  Ingen har ord för det. Det är stort, tycker jag. ’

Lynch har ugglor. Murakami har katter. Båda har karaktärer som försvinner spårlöst, båda ger läsaren mystiken som FBI-agenten Dale Coopers beskriver så väl i ett avsnitt av Twin Peaks: ’Harry, I have no idea where this will lead us, but I have a definate feeling it will be a place both wonderful and strange’.

Filmatiseringen av Norweigan Wood (2011) hade en doft av Twin Peaks, fast samtidigt inte alls. Den var tät granskog. Den var stillbilder. Den var flickhänder och pojknackar. Den var ett skimmer. Den var silande ljus. Boken, som blivit uttagen ibland det brittiska livstilsmagasinet Stylists lista på de bästa slutmeningarna inom litteraturen: ’Again and again I called out for Midori from the dead centre of this place that was no place’, gjordes till film av regissören Tran Ahn Hung. Han fick vänta några år på att Murakami skulle ge sin tillåtelse. Men så helt plötsligt hade telefonen ringt och författaren hade sagt ’Kom hit så får vi se vad det blir’. SvDs Jeanette Gentele tycker att filmen är som att trycka på paus; ’Titeln syftar naturligtvis på Beatlessången från 1965. Långa stycken är filmen lika vacker och gåtfull som inledningsraderna i den: I once had a girl, or should I say, she once had me’.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning står på bibliotekets hylla för självbiografier. Det är en tunn bok. 217 sidor inslagna i ett ljusblått omslag. Han springer 6 mil i veckan. Han stödjer helhjärtat mantrat ’Pain is inevitable. Suffering is optional’. Han har sprungit 26 maratonlopp.

-          ’Det var dels en personlig glädje, dels en lättnad över att ha deltagit i något så riskabelt och ha ägt styrkan nog att klara av det. Kanske var lättnaden till och med större än glädjen. Jag kände hur hårt åtdragna knutar inom mig började lösas upp efterhand. Jag hade inte ens lagt märke till att de fanns’ (s. 143).

Löpningen och författarskapet går inte längre att skilja på. Författarskapet bygger på en vilja som bygger på en självdisciplin. Hårt åtdragna är knutarna som förlöses i romankonsten. Knutar som Murakami löser upp med hjälp utav löpningen. Gabriella Håkansson skriver i sin recension i DN att hon rekommenderar boken till alla hon känner. För Murakami tar död på myten om den dekadente konstnärssjälen; nyckeln bakom ett författarskap är hårt arbete. Det är 4 timmars skrivande per dag och 1 mils löpning. Det är att avsluta sin självbiografi med orden som skall stå inristade på gravstenen; ’Han gick åtminstone aldrig’ (s. 211).

Sedan står jag i en bokhandel på Södermalm och säger orden som bibliotekarien på Älmhults bibliotek sa för 5 år sedan: Du måste läsa den. Jag håller varsamt upp Fågeln som vrider upp världen och berättar om hur jag läste den i en tom sommarstuga på Öland. Om hur jag sedan gick en promenad omsluten i en vit fjärilshåv med Murakamis enkla prosa och tänkte på brunnar. När vi går ut ur bokhandeln tänker jag på Murakamis egna ord i en intervju: ’Man måste vara stark för att vara en underlig människa’. Underligheten? Kanske är det att kalla David Lynch för ’Lynschan’. Underligheten i att lyckas springa 6 mil i veckan. Underligheten i att vid 29 års ålder gå hem ifrån en baseball-match och börja skriva romaner som vid 63 års ålder får honom att nämnas i Nobelprissammanhang. Murakami är en underlig orwellsk Harry Potter med två månar. En sådan som får bibliotekarier att prata om andra världar. Ovanför henne: svalor vikta i papper, fästa i det höga taket.

Ellinor Spång - dedikation.se

De är till er, rekommendationerna. Tacka och ta emot. Denna gång är vi väldigt mycket på andra sidan Atlanten. I USA främst. Hope you don’t mind, som man säger därborta. Varsågoda.

Alphadesigner: Mapping Stereotypes
Yanko Tvetskov kallar sig själv för Alphadesigner med den något lökiga motiveringen ”that usually makes people think what I do is really important”. Ett av hans projekt heter Mapping Sterotypes och är en fantastisk samling kartor. Länderna namnges efter olika teman. Med en stor portion humor tar Tvetskov folks fördomar och ger nytt liv åt världskartans nomenklatur. Underhållande i sin enkelhet. (LÄNK)

Aaron Sorkin x David Carr
En av Hollywoods främsta manusförfattare, Aaron Sorkin, gör för Interview Magazines räkning en intervju med New York Times-skribenten David Carr. Sorkin, som bland annat har skrivit hyllade tv-serien The West Wing och succéfilmer som The Social Network och Moneyball, lyckas här skapa en genomgående intressant dialog med sin intervjuperson. Samtalet tar språng ur deras gemensamma nämnare – ett tidigare kokainberoende – och joggar vidare förbi en rad läsvärda anekdoter. Har ni inte sett dokumentären Page One ännu kan vi varmt rekommendera den också. Utöver matnyttigt footage inifrån New York Times högkvarter får vi även se den otroligt karismatiske David Carr ge årtiondets hårtork till redaktörerna på VICE i den. Bara en sån sak. (LÄS HÄR)

The vivid story of gritty New York City
Vad passar bättre, när vi väl är inne på städernas stad, än ett enormt bildgalleri med över hundraåriga fotografier? 870 000 svartvita ögonpraliner upplagda för allmän beskådan. Så vackert, välklätt, urbant. Man vill dit, då. (LÄNK)

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]
TV-serie: Magic City
Ny skit. Fantastiska miljöer. Miami på 50-talet. Lite Mad Men möter F. Scott Fitzgeralds “The Great Gatsby”. Fagra bondbruden Olga Kurylenko. Litervis med välkyld alkohol under gassande sol. Det finns inga anledningar till att inte börja kolla, du också. Serien är centrerad kring maffiabossar och hotellpampar, väldigt okomplicerat. Alla ligger runt med varandras fruar, affärsmännen försöker outsmarta varandra stup i kvarten och divan Frank Sinatra är på toppen av sin karriär. Detaljrikt foto, snygga människor och välsmord dialog. Missa inte.

Redaktionen - dedikation.se

Truls reflekterar över den komprimerade litteraturen. Spänn fast säkerhetsbältet och följ med på field trip ner i de genomtänkta öppningsradernas dalgångar.

“In Harry’s hand the gun looked like a toy. The gun was big but his hand was bigger”

Ovanstående ord är de första från den roman Jason Schwartzmans karaktär, Jonathan Ames, i Bored To Death aldrig tycks bli klar med. Just öppningsraderna i en bok är något jag har börjat fascineras av. Kanske är det för uppenbart, kanske är det för tuggat i diverse doktorsavhandlingar men jag måste förklara denna fascination. För det är inte enbart en fascination av just spektakulära öppningar utan hur genomtänkta de faktiskt är. Jag tänker på Brighton Rock av Graham Greene, en bok som jag uttråkad slog up efter en svepande blick över bokhyllan men där de första knivskarpa stavelserna var elektriska.

 ”Hale knew, before he had been to Brighton three hours that they mean to murder him.”  

För att inte nämna Paul Austers City Of Glass som inleds med: ”It was a wrong number that started it, the telephone ringing three times in the dead of night, and the voice on the other end asking for someone he was not.” Magiskt.

“The madness of an autumn prarie cold front coming through. You could feel it; something terrible was going to happen. The sun low in the sky, a minor light, a cooling star.”

I The Corrections skapar Jonathan Franzen direkt en olustig, malande, lite småtorr känsla och samtidigt så avskalat poetiskt. En dikt om man så vill. Men det är något mer. Vi hålls kvar och vill veta varför vi känner som vi gör.

“Although Kit and Rafe had met in the peace movement, marching, organizing, making no-nukes signs, now they wanted to kill each other.”

Lorrie Moores novell Paper Losses inleds med rak, svart ironi. Vi får premisserna och namnen. Nu återstår bara förklaring som ledde fram till hatet.

Holden Caufields pladdriga ord i öppningen av The Catcher in the Rye är en längre men dräpande exposition. I hans först mening så får vi så mycket av det som vi kommer till att antingen älska eller hata med den tidlöse antihjälten.

”If you really want to hear about it, the first thing you’ll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don’t feel like going into to it, if you want to know the truth.”

Gemensamt är deras förmåga att förtäta det som har ägt rum tidigare för att vi ska gå vilse redan i början. På bara några få tecken måste ett scenario skapas, ett scenario som vi vill veta mer om och som vi är villiga att engagera oss i och ge vår tid åt.

Såklart så finns det undantag där inledningen på en roman är olidligt tråkig men som man av någon anledning kämpar sig igenom till en briljant passage uppenbarar sig och får en att njuta ännu mer av den kampen. Det finns också de historier som har en lysande början men sedan absolut inget mer. Energin liksom går ur på bara ett par rader. Genren spelar också en stor roll. I en dagboksroman behöver den första anteckningen inte vara anmärkningsvärd eller ens avslöja något för läsaren. Det är naturligheten och realismen som vi uppskattar där, inte en inledning planerad in i minsta detalj.

Ames perfekta romaninledning innehåller 85 tecken. Austers har 158 och Moores 131 tecken. En nanoism har 140 tecken. Perfekt.  Det var några år sedan de började dyka upp. Nanoismer är berättelser i twitterformat. Berättelser på 140 tecken inklusive mellanslag. Att jag blev så intresserad av just denna form av berättade tror jag bottnar i min kärlek för just öppningrader. Antalet tecken är precis tillräckligt för att fånga essensen, det som gör de uppslagen hos klassikerna så fängslande. Och samtidigt så lämnar nanoismer läsaren angenämt otillfredsställd, lämnad åt sin egen fantasi till skillnad från en roman.

Att det går att fånga läsare med knappt två meningar markerar också den tid vi lever i. Nya uttryckssätt skapar nya vägar för berättandet. Men att nanoismer överhuvudtaget uppstår och att människor är beredda att skriva dem är inta bara ett resultat av twitter. Det handlar också om tidseffektivitet och hur vi vill konsumera så mycket information som möjligt på kortast möjliga tid. Informationsstressen. Allting måste komprimeras i det samhälle vi lever i, även litteraturen och fiktionen.

Nanoismer är inte romanens död. Formen är ännu inte utbredd men att det existerar och lever utanför twitter visar att behovet finns. Men inte bara är den ett sidospår i litteraturen, det tillgängliggör också skrivandet. I en artikel i filter nr 22 skriver Nina Brevinge och Mattias Göransson hur romanförfattare kan göra allt mer av sin research på Internet. Det har blivit en oumbärlig källa när tid för grundlig research inte finns. Detta ska i sin tur ha lett till en demokratisering av författarskapet och skrivandet. På gott och ont. Frågan man kan ställa sig är om det blir lika bra?

Inom microfiktionen är det ännu enklare. Man behöver aldrig ha upplevt krig och förälskelse för att skildra det. Men man behöver heller inte spendera sena kvällar framför en skärm och leta fakta. I det korta formatet räcker det med en geografisk plats, ett namn. Aningen motsägelsefullt när kravet på autenticitet blir allt hårdare inom alla kulturformer. Twitterfiktionen som sådan är neutral och bedöms enbart i stunden till den snabbt blir internethistorik. Det korta formatet gör att skrivandet kommer fram. Att väga varje ord och tecken blir det viktiga.

Att ha en strikt ram tvingar berättaren att tänkta. Ingenting onödigt får ta plats och resultatet blir oftast skarpt. Man behöver inte ha varit på det där sönderslagna hotellrummet, man behöver bara ha upplevt en känsla som kan gestaltas med ett söderslaget hotellrum, mer får inte plats på 140 tecken. Där demokratiseringen av romanförfattarskapet är på gott och ont med bristande kvalitet som konsekvens så är det endast bra för microfiktionen. Det leder till ett kreativt flöde som ständigt uppdateras. Nanoism.net och den svenska motsvarigheten nanoismer.se är otroligt inspirerande. Däremot så är japanskan – med en tradition av korta historier i haikun och mobilnoveller – det optimala språket för nanoismer. Ett enstaka tecken kan vara ett helt ord med västerländska bokstäver.

Jag skaffade twitter efter att jag hade skrivit min första nanosim. Antagligen är detta en mycket liten del av vår tillvaro och kultur; antagligen så grundar sig min fascination i en romantisk författardröm. Man får inte längre 15 minuter, man får 140 tecken.

Truls Mårtensson - dedikation.se

Kristian Anttila bjuder på stor underhållning i vår intervju med honom. Vi går bland annat igenom nya albumet, hans sexdrift och folklighet. Läs, titta, sprid.

Allt bra med Kristian Anttila?

K: Ja, det är det. Långt över förväntan till och med. Tackar som frågar.

Jaså? Vad förväntade du dig annars av den här dagen?

K: Vet inte. Jag är bara inte riktigt van vid att gå runt i ett sånt här oförklarligt rus, hög på mig själv. Oavbrutet.

Ja, men det låter väl ändå trevligt. Du har ett nytt album på gång, ”Djur & människor”.

K: Ja, det stämmer.

Till förra albumet åkte du ner till Tyskland för att spela in en duett med Sylvia Vrethammar i hennes palats. Det måste ha varit speciellt.

K: Ja det var en fin inblick i det glamorösa livet. Ta flyget ner till Tyskland, bo på hotell mitt ute i skogen och hälsa på denna bossanova-diva. Sjunga lite i hennes källare, dricka champagne och vandra runt på hennes ägor. Det var fint.

Vilken är den optimala inspelningsplatsen för dig?

K: Ehm, hemma.

Har du en egen studio?

K: Ja, jag har en egen studio där jag kan jobba ifred. Inte just för att den platsen är så speciell, men det finns andrum och tid för mig att misslyckas där. Det gör mig avspänd, vilket gör att det hela går lite snabbare.

”Djur & människor” heter nya albumet alltså. Varför?

K: Jag döpte om skivan till ”Djur & människor” två dagar innan den skulle gå i tryck.

Oj. Vad hette den innan det då?

K: Innan det hette den en annan sak. Och innan det en annan. Och dessförinnan ytterligare något annat. Så jag har hela tiden ändrat titeln allt eftersom skivan har utvecklats både tema- och soundmässigt på vägen liksom. Men nu var det så att jag bara cyklade runt mitt i natten och lyssnade på skivan, sen ”ding dong” sa det och så bestämde jag mig för ”Djur & människor”.

Du väljer att helt förbise robotar på detta verk alltså. Du är mycket för kött och blod på denna albumtitel. Gillar du inte robotar?

K (efter lång tystnad): Jo. Jag jobbar nästan enbart med robotar dagligen, men jag sjunger inte om dem. Jag får nog av dem i vardagen.

På tal om andra hårda ting. I en intervju du gjorde med Nöjesguiden för något år sen sa du att ”man kan exempelvis glömma att Juvelen, Marit Bergman och annan för radion kompisinkvoterad musik finns.” Vill du vidareutveckla detta lite?

K: Alltså. Ibland så är jag sur, sur över att jag inte är världens största artist. Då kan jag säga såna saker.

Men är det så här du annars upplever musikklimatet i Sverige?

K: Jag bor ju i Göteborg och har aktivt valt att inte vara en del av det här krog-kliar-slickandet (red. anm. !?) i Stockholm.

När har man lyckats som musiker i Sverige?

K: Alltså det är ju så många lager. Jag har väl lyckats i den bemärkelsen att jag har kunnat göra skivor som låter precis som jag vill att de ska låta. Men utfall i form av uppskattning, pengar, berömmelse är något jag inte kan styra över själv och det är väl bara att finna sig i det. Men jag har ju mat på bordet varje dag.

Är ”Så mycket bättre”-konceptet något för dig?

K: Jag har inte haft en tv sen jag flyttade hemifrån när jag var 17, så jag har tyvärr inte sett det här programmet. Men jag har läst lite om det och tolkar det väl som att man buntar ihop ett gäng avdankade artister och låter dem göra covers på varandras låtar.

Ja, men det stämmer väl ganska bra. Vad känner du inför den typen av folklighet som artist?

K: Jag har blivit ganska vresig som musiker. Vill att saker och ting ska göras på mina villkor och sånt där. Men… är lönechecken rätt så.

Är du så sell out?

K: Nej. Men jag har kommit fram till att jag tjänar, ungefär, 150 gånger mindre än vad jag borde tjäna.

Hur kom du fram till den här ekvationen?

K: Det bara kändes så och sen kom jag fram till att det stämde.

Vilka musiker ser du upp till idag?

K: Att vara så insatt i själva processen, både som låtskrivare, producent och ljudtekniker, kan göra att mycket av det magiska skimret kring musiken försvinner. Jag vet hur det går till liksom. Det är inte lika speciellt längre, inte som när jag förundras av en konstnär eller typ en ballerina som gör saker jag inte begriper mig på.

Men det finns en snubbe. Han är 19 år, från Toronto. Han heter Frankie Dukes och gör alldeles fantastiska hiphopbeats. Ibland kan jag känna ett sånt där ”wow” när jag hör honom.

På en skala mellan 1-10: hur Serge Gainsbourg är texterna på nya albumet?

K: Sa du skala eller procent?

Skala. Ett till tio.

K: 4,3 kanske.

Men det finns ändå en viss del av Serges snuskighet närvarande?

K: Tja, jag vet inte. Jag tror mest det är näsan. Näsan och synen på livet i största allmänhet.

Du har hintat om att jobba in mer engelska i dina texter ett tag. Hur ser språkfördelningen ut på ”Djur & människor”?

K: Ehm. Jag ska räkna lite här. Det är. Hm. 90% svenska och 10% ”obegripliska”, om du känner till det.

Vilka är dina favoritlyriker inom musiken?

K: Jag har faktiskt inte upptäckt något nytt de senaste 5 åren, så jag har fått ta fram de här gamla giganterna igen. Bob Dylan, Plura, Conor Oberst i Bright Eyes. Jag är mer inne på lyrik eller prosa om jag ska hitta något sånt.

Jag läser Lukas Moodysons ”Döden & Co” just nu – det är en helt fantastisk roman. Bruno K. Öijer återvänder jag alltid till. Och en roman som heter ”Översten” av Per Rådström kan jag rekommendera också, rent språkmässigt.

Vad hade du helst jobbat med om du inte hade musiken?

K: Obducent.

Obducent? Varför?

K: Nä, jag vet inte. Det bara slog mig nu när du frågade.

Rent spontant nu Kristian: Ungdomsmottagningen?

K: Ungdomsmottagningen?

Ja. Enligt uppgift ska du ju ha ett smörgåsbord av erfarenheter att dela med dig av.

K: Du menar av diverse psykiska krämpor och sådär?

Dels det, men jag tänkte främst på din ”förökningsförmåga”.

K: Jaha, du tänkte så. Men vad är det du tycker att jag skulle dela med mig av?

Tänkte mer att du kunde vara där och prata med unga killar och tjejer. Vara lite stödperson eller något.

K: Ja det har du rätt i. Jag tror jag hade haft stor förståelse för alla sorters bryderier, avvikelser och krämpor. Men det är ju det här mellanmänskliga mötet jag har svårt för. Lite diverse sociala problem med både närhet och vänskap. Kontinuiteten i ansvarstagandet hade kanske varit ”lite sådär” på grund av det.

Är du trött på journalister som har hakat upp sig på din sexdrift?

K (suckandes): Äh, det är väl någonting jag har varit väldigt öppen med och det är såklart smaskigt att gräva i det där. Vill de vara kvar i det förflutna är det ju deras problem, men de kanske borde uppdatera sin version av mig lite.

Är du inte lika viril längre?

K: Nja, inte lika. Jag har liksom knullat färdigt för en hel livstid. Det finns andra saker som är intressantare som är nya och spännande.

Vilka förmågor skulle du hellre vilja framhäva hos dig själv, Kristian?

K: Min atletiska, om inte annat.

Har du biffat till dig?

K: Jag har börjat uppskatta fysiska prövningar. Det har jag ägnat mig åt dagligen nu.

Vad gör du då till exempel?

K: Dels ren uthållighet, dels långsiktiga planer på att retroaktivt göra lumpen. Det är jag väldigt intresserad av.

Hur kommer det sig?

K: Jag vet inte. Det bara är så att jag känner en enorm tilldragningskraft till det.

Till sist, varför ska folk köpa det nya albumet?

K (efter en lång tystnad): Vad tyst det blev.

Ja. Ska vi avsluta där?

K: Hehe. Det är en knippe grymma låtar. Folk får göra vad fan de vill.

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Hateff Mousaviyan - dedikation.se

Vi både filmar och frågar ut Little Marbles. Gruppen består av Julia Adams och Linn Jonasson. De båda Norrköpingstjejerna, som är aktuella med sitt nya album “Vi kan göra det hur du vill”, säger sig vilja slå Göran Hägglund och tycker att R. Kelly verkar “rätt äcklig”. Missa inte.

Hej Little Marbles. Hur står det till?

L: Det står till bra!

”Vi kan göra det hur du vill” släpps i dagarna. Känns det bra?

J: Ja, det känns jättespännande och vi är nöjda med slutresultatet.

Det här är alltså ert tredje studioalbum. Hur låter det jämfört med era tidigare verk?

J: Det låter likt förra skivan. Det låter inte alls som första skivan.

L: Åh, du är som en robot Julia.

J: Haha, ja men jag är så bakis. Man är ju lite seg liksom. Vad ska jag säga då?

L: Jo men den liknar väl förra, men det är ju inte samma skiva. Det känns som att det är mer av allt nu.

Är Miss Li fortfarande med och producerar?

L: Ja. Vi gillar henne, hon är bra. Lite som en mor. Diskar och står i. Hjälper oss med allt.

Ni delar skivbolag med bland andra Thorsten Flinck. Har ni stött på honom i korridorerna någon gång?

J: Vi har inga korridorer på vårt skivbolag. Men vi har träffats några gånger sådär. Vi var faktiskt förband åt honom en gång också.

Hur är han som person då?

L: Det är olika från dag till dag.

J: Han är… Thorsten, liksom.

Hur många inbördes catfights har det blivit mellan er två genom åren?

J & L i kör: Två!

L: Men vi minns aldrig vad vi bråkade om.

J: Det spelar ingen roll. Vi måste försonas. Annars är ju vårt livsprojekt utdött.

L: Ja vad skulle vi göra annars liksom? I så fall kunde vi lika gärna gå och dö.

Ni känns inte som typerna som direkt uppskattar MMA.

J: Vad är det?

Tänk dig stora event med primitiva slagsmål där män bankar på varandra och sånt där.

J: Typ som Gladiatorerna? Jag hatar Gladiatorerna. Det gick på repris på TV4 häromdagen och var så fruktansvärt tråkigt.

Nej det är inte jättekul. Men om ni nu skulle få gå en rond mot valfri person, vem hade ni valt då?

J: Gud, kanske. Om han fanns.

L: Men vem hatar vi? Det är någon vi verkligen hatar.

J: Mja, jag vet inte. Men Kristdemokraternas partiledare är jävligt dum i huvet, han hade jag velat slå lite på.

Haha. Det hade nog blivit en skön fight. Men låt säga att det hela utvecklades till en tag team match och ni fick lov att plocka in en kompis. Vem hade ni velat ha vid er sida?

L: Varandra!

J: Ja! Eller jag hade nog valt Håkan, killen som mixar våra låtar.

Är han stark?

J: Skojar du eller! Han är skitstark, från Norrland och har värsta käken.

L: Han är helt livsfarlig. Han ser nästan galen ut.

Om vi spinner vidare lite på det här nu, vilken musik hade spelats i bakgrunden under er fight?

J: Final Countdown.

Gud vad klyschigt.

J: Nej det är vår pepplåt. Precis innan vi ska spela brukar vi alltid lyssna på den. Det är för att Linns lillebror har lagt in fyra låtar på Linns mobil till oss: ”Final Countdown”, ”Super Mario”, ”My Toyota Is Fantastic” och ”Telephone” av Lady Gaga.

Herregud. Men vad hade ni lyssnat på för att koppla av efter slaget mot Göran Hägglund då?

J: Då hade jag lyssnat på Ane Brun, förmodligen.

Det är väldigt synd att Love, vår medarbetare, inte är här i vårat hypotetiska post-fight-scenario nu. Han är riktigt bra på att massera. Gillar ni massage?

L: Ja.

Tar ni ofta emot massage?

L: Ja, varje kväll typ.

Visst hade det känts skönt att bli masserad av en man med ett så kärleksfullt namn? Love, ni vet.

J & L i kör: Eh, mhm.

Hade ni velat lägga era kroppar i Loves händer?

J: Nej

L: Nej.

J: Gud vad äckligt det låter.

Ja, det lät rätt äckligt. Men på tal om ömma punkter. Vad blir ni provocerade av?

J: Orättvisor. Folk som tycker att dem är värda mer än andra.

L: Pengar. Maktbegär.

Vilken är den lättaste känslan att beskriva i en låt?

J: Sorg.

L: Ja, det är det.

Hur kommer det sig?

J: Ja, men man sitter ju inte och skriver ”åh jag är så jävla glad just nu”. Eller. Så gör inte vi i alla fall.

Er ”Make It Rain”-cover har fått mycket beröm. Vad är er relation till R. Kelly?

L: Ingen.

J: Nej vi har aldrig riktigt lyssnat på honom.

L: Jag tycker han verkar rätt äcklig.

Äcklig? Är det för att han kissade på en person?

L: Va? Gjorde han?

Ja. Han gav en golden shower till en minderårig tjej.

L: Men usch, vilket as han verkar vara.

Vad är er relation till hiphop i övrigt?

J: Vi gillar hiphop. I början ville vi ju egentligen rappa.

Är det sant?

L: Ja, absolut. Vi ville verkligen, men hade kanske inte riktigt de rätta kontakterna.

Ok. Vad lyssnade ni på under inspelningen till ert nya album då?

J: Rihanna. Väldigt mycket Rihanna. Det kan nog vara avspeglat en del i vår musik tror jag.

Har ni planer på turné nu eller vad händer annars i era liv?

J: Vi ska ju inte överdriva. Det är klart vi ska spela, men vi brukar aldrig liksom kalla det för turné.

L: Vi bara spelar, helt enkelt. Försöker få folk att tycka om vår musik.

Det får vi hoppas att folk gör då. Tack för er tid!

J & L i kör: Tack själv.

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Hateff Mousaviyan - dedikation.se

Det är hamburgardags igen. Petter beger sig till Flippin’ Burgers för att sätta tänderna i ett par saftiga. En aptitretande uppföljning till hans tidigare artikel i ämnet.

“Man verkar inte kunna checka in.”
“Klart man kan checka in, man kanske bara måste skriva sin egen titel.”
“Det verkar ju osannolikt att ingen har checkat in än, det är bara det jag menar…”
“Äh, det är väl inte så konstigt. Glöm inte att tagga mig!”

De två kompisarna som slagit sig ner bredvid mig sitter med sina smartphones i högsta hugg, ivriga att dokumentera för världen var de för tillfället är någonstans. Så här i efterhand förstår jag dem. Precis i det ögonblicket hade jag dock tankarna på annat håll. Fokus låg nämligen på hamburgaren som precis presenterat sig framför mig. Min första officiella Flippin’ Burger.

“Hur ska det här gå?” tänker jag och distraherar mina smaklökar med några vällagade pommes frites. “Förväntningarna är ju skyhöga, har jag hypat sönder det här för mig själv?” Jag tar en klunk folköl och samlar mig lite. Greppar burgaren, tar ett djupt andetag och…

…backar bandet lite grann. Tillbaka till mitt första möte med Jon och det första smakprovet som har satt tonen för hela det här besöket. Den burgaren var sanslöst god; köttet nästan smälte i munnen och hölls samman av en härlig fulcheddar. Jag var helsåld, men perfektionisten Jon flaggade för att han fortfarande hade en lång väg kvar att gå.

Den här tisdagskvällen presenterar han sin färdiga produkt för mig och andra kollaboratörer som stöttat honom i hans resa mot sin egna diner (för jag sitter INTE i en regelrätt restaurang). Jag skymtar honom genom serveringsluckan från min plats vid ekdisken, men vi har inte sagt ett ord till varandra än. Jag vill prova burgaren först för att se om jag har något att säga överhuvudtaget. Jag föreställer mig nämligen att burgaren ska lämna mig mållös.

De uppenbara skillnaderna mellan den första burgaren och den jag har framför mig är att den har Jons utvalda bröd istället för de småfrallor jag hade med mig. Jag har valt en dubbel “Flippin” som, förutom majonnäs, ketchup och grossistcheddar, också har garnerats med karamelliserad gullök mellan de två 100 grams-skivorna färskmalet kött. Köttet ska vara perfekt nu. Balansen mellan de olika charkdetaljerna och fettet är hittad och levereras av ett professionellt slakteri (även om de glömmer att leverera det ibland).

Alla pusselbitar bör således vara på plats. Till och med en perfektionist bör vara nöjd och kanske kan mitt omdöme till och med motstå den enorma hype jag har byggt upp för mig själv. Jag sitter med Jons burgarbebis i handen och tittar runt i lokalen. Jag känner lukten av och hör hur färs möter stekbord inne i Jons lilla verkstad. Lokalen på Kungsholms Strand 157 är klockren.  Med väggarna fyllda av pinaler och bilder från hans jakt på den bästa burgaren känns det nästan hemtrevligt.

Vilken resa det har varit sen. Jon är den första människa, i alla fall som jag känner till, som har lyckats öppna en restaurang genom att synas på internet. När han började sin resa hade han bara ett brinnande intresse, ett sug efter bättre burgare och en blogg. Nu sitter jag i hans restaurang, på en av nio stolar han hittat under en löprunda och håller resultatet av all hans forskning och laborerande i min hand. Flippin’ Burgers är således inte bara en framgångssaga ur matsynpunkt, det är också ett lysande exempel på innovativt företagande.

Hamburgaren då. Jag svamlar om lokalen, känslan och hur imponerad jag är över resultatet innan jag ens har smakat den färdiga produkten. Jag stålsätter mig, blir uppmärksam på att jag har munnen full av saliv och tar en stor tugga. Tuggar. Njuter. Allt samspelar; den sköna inredningen, den saftiga burgaren, fulcheddarn.

“Vad säger du, Petter?” hör jag från köket och med munnen full av hamburgarforskning gör jag tummen upp till Jon som kikar ut genom serveringsluckan. Han ler lite snett och återgår sedan till stekbordet. Jag tar tugga efter tugga. Vill ha mer. Jag glömde bort att beställa burgaren medium istället för medium-well done som de har valt som standard på det här stället. Vad kan jag säga? Jag gillar köttet lite rött, men det är också den enda invändning jag har den här kvällen. 4 av 5, inget snack om saken, och det är ändå bara en av burgarna på menyn.

“Kul att du gillar den”, säger Jon då jag besöker honom i köket efter att alldeles för snabbt ha ätit upp min hamburgare. Jag törs säga att han låter både glad och lite lättad på samma gång och man får förstå honom. Han har jobbat oerhört hårt för det här. Hårt och länge. Då är det klart att man vill att alla ska vara nöjda, till och med en snorvalpsjournalist som undertecknad. “Precis, när man har grejat med något så här länge är man ju ivrig att låta människor som har följt och stöttat en att få prova resultatet. Även om det säkert lär ta ett tag innan jag är helt inspelad här i köket, man slutar ju aldrig att utvecklas.” Jag flinar lite grann för mig själv när han säger det; perfektionisten är kvar.

Jag frågar honom hur det känns att slutligen vara klar, att nu står restaurangen här och allt är plötsligt verklighet. “Det är fantastiskt kul. Jag fattade det egentligen först i tisdags då jag stekte upp och käkade min första burgare här i den inredda lokalen. Då var jag så nöjd att jag hann tänka nu kan någon bränna ner stället, jag har lyckats i alla fall.”

Jons tusentals fans som vissa har längtat till öppningen sedan dag ett skulle säkerligen inte ta det lika bra som Jon.

“Resan är ju inte slut än dock. Det riktiga elddopet är ju på fredag då vi slår upp dörrarna för allmänheten. Vi får se hur det går, men det ska bli kul att möta massorna, så att säga,” fortsätter Jon.

Möta och mätta massorna. För det lär bli en del burgare, milkshakes och folköl. Den mycket engagerade skaran anhängare på bloggen och på Facebook är nämligen eld och lågor över öppningen så jag har svårt att se att Flippin’ Burgers får något annat än fullt hus under öppningskvällen. Därför är också nästa utmaning att anställa mer personal, något Jon egentligen skulle velat ha haft klart “förra veckan”, men som nu får ligga som prio ett till veckan efter the grand opening.

Man kan undra varför intresset har blivit så stort för något så trivialt som hamburgare. Jon har sina egna teorier: “Jag har alltid försökt hålla processen så öppen för läsarna som möjligt och uppmuntrat och tagit till vara på så mycket av intresset, peppen och synpunkterna som kommit in som jag har kunnat. Det har varit jättekul och definitivt lärorikt kunna ta till sig av tips och kritik.” 

Som en av de ivriga entusiasterna är jag dock överens med Jon att han ibland måste få möjlighet att sätta ner foten i sitt eget projekt. “Ibland kan kommer det ju någon och säger att man ska göra si eller så och då får man ju bara ‘Kul att du delar med dig, meeeen nu blir det på mitt sätt.’ Annars är det ju ingen idé att försöka skapa något eget.”

Och det är också precis det som är en del av charmen; burgarna har blivit Jons reaktion mot vad burgare i Sverige brukar vara. Det ligger flera månaders tänkande, visionerande och prövande bakom var och en som lämnas ut till de hungriga besökarna. När man smakar en får man således smaka på det som Jon har fastställt som sin ultimata burgare.

Delar man hans prioriteringar när det kommer till hamburgare blir man inte besviken. Tveka inte.

Petter Nilsson Wihlbäck - dedikation.se

Ni vet vad det gäller. Vi har suttit hela helgen och bara väntat på den här stunden då vi kan informera er om vad som är nytt i världen. Vital information så att säga, från oss till er!

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

The Shoes – Time To Dance

Electropopduon The Shoes från Frankrike släppte förra året sin första fullängdare Crack My Bones och har sen dess blivit Englands franska gullegrisar nummer ett. De förtjänar mer utrymme i Sverige och förhoppningsvis kommer detta nu i och med att de har släppt en helt underbar musikvideo till låten “Time To Dance” med allas vår Donnie Darko. Jake Gyllenhaal är alltså i huvudrollen som psykopatisk Patrick Bateman-kopia. Fast till skillnad från parollen “Die Yuppie Scum” så förflyttas vi här till Hackney (våra gamla gator, reds. anm.) och “Die Hipster Scum” istället.

The Shoes på skivbolaget Label Gum

Dain Fagerholm – Steroegraphic Prints

Dain Fagerholm är en Amerikansk illustratör från Seattle som ritar figurer inspirerade av bilderna i Maurice Sendaks böcker såsom t.ex. Where The Wild Things Are. Det som dock tilltalar oss mest med Fagerholms verk är de stereografiska bilderna som lurar oss till underbara 3D-effekter.

Dain’s Stereographic Prints

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Alex Israel – As It Lays 

Ett konstprojekt av L.A-baserade Alex Israel, där han har som mål att intervjua människorna som har gjort L.A till vad det är idag. I sant TV-shows-format intervjuar han bland annat Vidal Sasoon, Bret Easton Ellis och Marylin Manson. I och med att det är ett konstprojekt ställs det en del udda frågor, som besvaras med precis lika udda svar. Man får till exempel veta Marylin Mansons favoritdrink, Bret Easton Ellis smeknamn – som för övrigt är “The Bretster” – och lite annan “vital” information.

As It Lays

Type Everything

För alla typografi-nördar finns det ett mecca där ute på “the worldwide web” som bara väntar på att besökas. Detta är troligtvis en av de bästa inspirationsbloggarna vi kommer ge ut här på sidan. Type Everything visar den yttersta toppen av typografi, där man blandar simplistiskt design med storslagna performance-art-tryck. Allting som man behöver när man oinspirerat  sitter och rullar tummarna en tom söndag.

typeeverything.com

Örjan Wirdheim - dedikation.se

En orakad armhåla, ett monsunregn av välputsade argument och antifeministisk gemenskap på nätet. Irena Pozar väljer highlightsen från den gångna veckans mest upprörda människor.

Sverige befinner sig i en djup kris. Män i alla åldrar har upptäckt att det finns kvinnor som inte rakar sig under armarna och att det finns personer som stöttar detta. Det hela började i samband med att en till synes överlycklig kvinna i publiken på Melodifestivalen viftade glatt när Loreen stod som segrare. Hon hade en orakad armhåla. En stund senare cirkulerade en bild på henne på facebook och folk var mycket upprörda över det faktum att denna kvinna kunde vara så äcklig och inte raka sig.

Inom loppet av några timmar hade tusentals personer “gillat” bilden på kvinnan och skrivit oerhört många nedvärderande saker om henne. Men ur allt detta hat föddes det snart en slags motståndsrörelse, på några dagar har fler än 13 000 personer har gått med i facebook-evenemanget ”Ta håret tillbaka!” Ett evenemang som skapades för att “…alla ska få bestämma själva vad de vill göra med sina egna kroppar, rakad, som orakad – det är inte upp till någon annan att bestämma och framförallt är det inte okej att kränka eller hota någon bara på grund av hår under armarna.”

Kvinnor (och män) började ladda upp hundratals, ja, kanske tusentals bilder på sina håriga armhålor och snart hade näthatarna letat sig dit. Ingen av dessa (majoriteten yngre killar) visste hur de skulle handskas med denna hemska nyhet: att armhålehåret kanske finns på nästa helgs ragg. Många reagerade med att skriva äckel, andra hotade kvinnorna på bilderna och vissa hävde mest ur sig saker som “bajs” och “fitta” (gärna i samma mening).

Själv chockeras jag varje gång jag går in och kikar på evenemanget. Att så många är så upprörda. Att så många förmår sig att mobba folk. Att så många är så fast i sina sexistiska tankegångar. Att de inte har någon skam i kroppen. Jag är övertygad feminist och har alltid ansett att det finns stora problem med jämställdhet i Sverige, men att det skulle vara så här kring en befängd grej som hår i armhålan hade jag ingen aning om.

Jag började print screena de skrämmande och skrattretande kommentarerna och ska nu dela med mig av dem. Alla namn är blurrade eftersom jag inte tycker att man ska ge de här personerna mer uppmärksamhet än de redan fått. De flesta av dem har även blivit anmälda och finns inte längre kvar i evenmanget. Jag gör detta för att visa på varför kampen för jämställdhet behövs. För att visa alla er som säger att Sverige är ett jämställt land, som säger att man har ett val att gå emot de normer som hör ihop med ens kön, som säger att alla får vara som de vill, att så är det inte alls. Om man blir mordhotad för att man som kvinna har hår under armarna, ja, vad händer då när man gör något ännu mer drastiskt?

Plockar man bort de mest grova kommentarerna där hot om insparkade ansikten och våldtäkter finns, så är det ungefär detta som blir kvar. Mina damer och herrar, krishantering 2012 i världens mest jämställda land:

1. Man blir rädd och upprörd. Har kvinnor hår där? Kommer min tjej också sluta raka sig? Kommer jag bli bög då? Frågorna är många, chocken är total, reaktionen blir:

2. Men vänta lite nu…vilka är det egentligen som driver detta? Det är väl inte VANLIGA tjejer? Nej, det är det där…vad heter det…femenister…feminister? JA!

3. Asså hallå, de här feministerna. De försöker ju få det att verka som att män och kvinnor är likadana. Det blir bara kaos om vi försöker jämställa dem. Det ÄR ju skillnad på män och kvinnor, DEAL WITH IT!

4. Okej, men de kanske lägger av med de där hårigheterna om jag ger lite tips på andra saker de kan göra eller bara förklara hur enkelt det är att raka sig. De kanske bara inte har lärt sig och inte vetat att man ska göra det. Kanske läser de inte Veckorevyn, kanske tittar de inte på TV.  Jag vet ändå bäst vad kvinnor ska göra för jag är faktiskt uppväxt i Sverige. Och jag älskar ju kvinnor, så länge de accepterar sin plats i samhället, hallå?

5. Och seriöst, hallå, vem orkar bry sig? Det finns faktiskt VIKTIGARE saker att bry sig om än lite hår. MEN JAG HATAR HÅR OCH DET ÄR ÄCKLIGT NÄR TJEJER HAR DET! OCH FÖRRESTEN, ni kommer aldrig mer få ligga!

6. ÅH, jag kom på det! Om jag skriver att hon är äcklig och lesbisk tillräckligt många gånger så kanske hon rakar sig! *HOPPAS*

Som avslut vill jag även inflika en av de klokaste reaktionerna på alla dumheter här ovan:

Irena Pozar - dedikation.se

Internationella Kvinnodagen – förlegad eller inte? Vi på dedikation.se har jagat rätt på några av Sveriges mest framstående mediekvinnor för att ta reda på vad de tycker om en dag som denna.

Sandra “Mosh” Mickelsson
Värd för Musikguiden i P3 med Sandra Mosh och P3 Live

Vad är dina planer för Internationella Kvinnodagen? Kommer du göra något speciellt?
Jag kommer att spendera större delen av dagen på jobbet faktiskt. Men i dag jobbar jag bara med en massor av fantastiska kvinnor! Jag sätter ihop en Spotifylista för att uppmärksamma ett gäng grymma kvinnliga dansmusiksproducenter, klipper en intervju med houseproducenten Nina Kraviz och förbereder ett snack i studion om Margaret Dygas!

Hur viktig är Internationella Kvinnodagen för dig? Anser du att den behövs eller är den ett föråldrat koncept?
Jag är uppvuxen i en familj där jämställdhet alltid har varit en självklarhet och jag skulle aldrig tolerera att leva i ett förhållande där hushållssysslor och liknande inte delas upp mellan partnerna. Jag tror att dagen fortfarande behövs och att det är jätteviktigt att den uppmärksammas men visionen måste vara att den i framtiden inte ska behövas längre.

En heldag på minigolfsbanan med valfri kvinna, död eller levande, vem och varför?
Lady Gaga. Visst vi kan spela lite minigolf och skratta åt hennes oförmåga att putta i crazy heels, men framförallt vill jag prata musik, sex, mode och framgång med en av de mest inspirerande kvinnorna från 2000-talet. Hon är en fantastisk förebild när det kommer till att symbolisera såväl girl power som människors lika värde.

För mig personligen uppmärksammar jag min mamma den 8e mars då det är hennes födelsedag (passande nog), vem vill du uppmärksamma?
Det här kanske känns motsägelsefullt men jag skulle vilja uppmärksamma alla män som arbetar för jämställdhet idag. De flesta kvinnor med tillgång till insikt bör väl fatta varför vi vill och bör kämpa för att få samma villkor som män. De män som sliter lika hårt som vi, trots att de “inte behöver” tycker jag är värda en guldstjärna idag för jämställdhet måste uppnås tillsammans!

Sandras Spotifylista hittar ni här.

Cherin Awad
Jurist

Vad är dina planer för Internationella Kvinnodagen? Kommer du göra något speciellt?
Jag hade tänkt vara med på RFSUs barnvagnsmarsch här i Uppsala men min bebis ville annat. Det blir en lugn dag utan några särskilda planer.

Hur viktig är Internationella Kvinnodagen för dig? Anser du att den behövs eller är den ett föråldrat koncept?
För min del är den inte särskilt viktig. Jämställdhetsarbetet måste pågå varje dag, året runt. Men visst, ser en poäng i att använda dagen för att lyfta vissa frågor och belöna vissa initiativ.

En heldag på minigolfsbanan med valfri kvinna, död eller levande, vem och varför?
Det skulle vara Khadija som enligt den muslimska tron var profeten Mohammeds första fru och stora kärlek. Hon var dessutom en framgångsrik affärskvinna  och sin makes chef. Redan på 600 talet.  Personifieringen av begreppet  kvinnor kan.

För mig personligen uppmärksammar jag min mamma den 8e mars då det är hennes födelsedag (passande nog), vem vill du uppmärksamma?

Det skulle vara min vän Mehrako. En klippa. Stark klok, varm och alldeles underbar

Tova Wellton
DJ och Jämställdhetsdebattör

Vad är dina planer för Internationella Kvinnodagen? Kommer du göra något speciellt?
Har precis inlett min andra månad på min praktik här i London, så under dagen blir det att dyka in i budgets och hårda siffror. Är det soligt blir det en promenad hem. Har producerat några texter som kommer publiceras också. Det om att uppmärksamma att samhället ej är jämställt. ÄN.

Hur viktig är Internationella Kvinnodagen för dig? Anser du att den behövs eller är den ett föråldrat koncept?

För mig är det en ypperligt bra dag att belysa att vi har en bra bit kvar till att det ska bli likställt. Annars hade denna dag ej funnits. Ger man en städfri dag till en kvinna i sitt hushåll skulle nog jag fundera på hur man har det till vardags med fördelningen.

En heldag på minigolfsbanan med valfri kvinna, död eller levande, vem och varför?

Jag skulle vilja ha ett samtal med Mary Wollstonecraft över ett glas whiskey och se vad hennes syn på dagens ideal och klyftor är. Även om hon tycker att det klassiska “kvinnan ska vara till mannens behag”-idealet är kvar sedan hon gav ut sin bok 1792. I den boken gick hon ut och sa att kvinnan ej var skapad till att få mannen att njuta.

För mig personligen uppmärksammar jag min mamma den 8e mars då det är hennes födelsedag (passande nog), vem vill du uppmärksamma?

Personer som i ens omgivning bidrar till att riva ner det som är stereotypt för könen och för att lyfta rättigheter. Allt från t.ex ungdomsorganisationen Nova Lidingö till min mamma som jobbar för Solrosuppropet som är mot utförsäkringarna och Fas 3. Allt och alla som har en drivande kraft hyllar jag idag.

Margret Atladottir
Chefredaktör för Nöjesguiden

Vad är dina planer för Internationella Kvinnodagen? Kommer du göra något speciellt?
Kommer att jobba som vanligt och sedan gå och se en dokumentär på kvällen. Kommer inte göra något speciellt nej.

Hur viktig är Internationella Kvinnodagen för dig? Anser du att den behövs eller är den ett föråldrat koncept?

Den är inte viktig alls. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad den går ut på.

En heldag på minigolfsbanan med valfri kvinna, död eller levande, vem och varför?

Min mamma. För att jag älskar henne.

För mig personligen uppmärksammar jag min mamma den 8e mars då det är hennes födelsedag (passande nog), vem vill du uppmärksamma?

Jag tycker att Lina Thomsgård med sin Rättviseförmedlingen är en av Sveriges viktigaste personer. Så henne vill jag uppmärksamma varje dag.

Helena Sandklef
Föreläsare och Producent

Vad är dina planer för Internationella Kvinnodagen? Kommer du göra något speciellt?
Nej. Men det beror inte på ett motstånd till dagen, snarare på att det är första dagen jag inte har något inplanerat på väldigt länge och jag måste fånga lite vila.

Hur viktig är Internationella Kvinnodagen för dig? Anser du att den behövs eller är den ett föråldrat koncept?

Konceptet är inte föråldrat, det har gjort otroligt mycket för att uppmärksamma ojämlikhet, men man kommer till en gräns när strävan bör fortsätta utan “positiv diskriminering”. Problematiken med att åsidosätta en dag åt kvinnor och deras roll i samhället är att man alltid har särfördelningen emot sig, att det riskerar att bli en offermentalitet. Kanske är vi inte där ännu, huvudsaken är dock att förändringar måste ske och att vi kontinuerligt utvärderar vår väg dit.

En heldag på minigolfsbanan med valfri kvinna, död eller levande, vem och varför?

Katharine Hepburn. Bröt normer bara genom att vara sig själv.

För mig personligen uppmärksammar jag min mamma den 8e mars då det är hennes födelsedag (passande nog), vem vill du uppmärksamma?

Min farmor som just gått bort. Medan min astmasjuka farfar fick flytta till det då helt oturistiga Gran Canaria på läkarens order i början av sextiotalet, i brist på medicin, så snickrade hon sina möbler, uppfostrade barn och drev en lanthandel. En stark kvinna.

Emma Gray Munthe
Programledare, Redaktör samt Reporter

Vad är dina planer för Internationella Kvinnodagen? Kommer du göra något speciellt?

Nej. Jag ska fira att jag ser ljuset efter en ovanligt stressig arbetsvecka, nosa på min unge och se färdigt Kiss me deadly.

Hur viktig är Internationella Kvinnodagen för dig? Anser du att den behövs eller är den ett föråldrat koncept?

Det är patetiskt att kvinnofrågor står i fokus bara en dag om året.

En heldag på minigolfsbanan med valfri kvinna, död eller levande, vem och varför?

En heldag på en minigolfbana låter lite som en mardröm vem man än hänger med, men kanske skulle det bli uthärdligare om man var där med Katharine Hepburn? Eller kanske Lorrie Moore, Amy Hempel eller Gena Rowlands? Eller Kate Winslet?

För mig personligen uppmärksammar jag min mamma den 8e mars då det är hennes födelsedag (passande nog), vem vill du uppmärksamma?

Gratulera din mamma från mig! Jag skulle, oorginellt nog, vilja uppmärksamma alla människor som på olika sätt kämpar för att människor världen över ska få samma rättigheter.

Örjan Wirdheim - dedikation.se

Ellinor Spång går på förfest till internationella kvinnodagen, samlar siffror och tappar vinglaset fyllt med jämställdhet i golvet. Kvällen på Kägelbanan bjuder på allt från abborrar till Fidel Castro.

2 (dagar innan internationella kvinnodagen)

I svart fluga, i vinröd kavaj vevar Moa Swahn med armarna på scenen. Vi ska tala om jämställdhet den 6:e mars. Centerpartiet, Arena Idé, Cogito och Fores har hjälpts åt. Mona Sahlin kunde inte komma. Men de andra är här. Schyman, Wetterstrand, Holm, Rosenberg. Tre män vars namn inte är utskrivna på evenemangets affisch samtalar inledningsvis. Bar Grön Deluxe arrangeras av Miljöpartiet de gröna i Stockholmsregionen och Miljöpartiets Jämställdhetskommitté i samarbete med Arena Idé, Cogito, Fores samt Studieförbundet Vuxenskolan. Makt, maskulinitet, normer, jämställd föräldraskapmakt, maskulinitet, normer, jämställt föräldraskap. Moa Swahn berättar att hon själv ofta misstas för att vara man, och när det inträffar får hon beröm i tvättstugan för att hon tvättar. Vidare presenterar hon twitterväggen där utvalda tweets kommer upp. De flesta är gröna och kvinnliga. Vi har förfest ihop, jag och 625 andra och jag skålar och de skålar tillbaka och sedan ler dem.

27 (st abborrar)

27 st abborrar och en son skriver den första gästens, genusforskare Lars Jalmert, farfar i sin dagbok när sonen föds. Det har gått en tid sedan dess. Fäder tar ansvar nu. Gustav Fridolin nickar: Han är trött på att få medalj för sin faderliga omsorg. Faderlig omsorg som borde döpas om till naturlig föräldraskapsomsorg i största allmänhet. Hans pappaledighet infaller med Almedalsveckan och han är inte ett dugg ledsen för det. De tre männen på scenen; Gustav Fridolin, Lars Jalmert och Zanyar Adami ler blygt mot publiken. Gudrun Schyman passerar på väg mot kulissen och twitterväggen är plötsligt helt oviktig.

2011 (års pristagare på gaygalan)

År 2011 utsågs Birgitta Ohlsson som årets hetero på gaygalan för sitt arbete för hbt-personers rättigheter. På Kägelbanan stiger hon in med tillhörande väska. På väskans framsida finns en bild av en mops och Moa Swahn pratar hundraser. Holm berättar att mopsar innerst inne är stora hundar. Man märker det efter ett tag, tillägger hon. Holm och Moa talar om varför män alltid ska grilla och om arbetet som EU-minister. Holm ger oss visdomsorden “pojkar kommer och går, akademiska poäng består”. Fastän Tiina Rosenberg är utom synhåll vet alla att hon någonstans står bakom en pelare och ler.

3 (miljoner ryggsäckar av märket Kånken har hittills sålts)

Maria Wetterstrand får strålkastare i håret och de unga miljöpartisterna längst fram busvisslar. De drar händerna genom det hennafärgade håret, trycker Kånken tätt intill och lyssnar med ögonen. Wetterstrand vill inte att kvinnor ska be om ursäkt för sig själva. ’Inte ska väl jag’-situationer dömer hon ut och Holm nickar ivrigt. Moa Swahn undrar om de skulle skulle tacka ja till posten som statsminister. ’Man måste ju vara lite masochistiskt lagd för att bli statsminister’ säger Wetterstrand med ett snett leende. Holm fingrar på mopsväskan. Lärjungarna på golvet nedanför jublar när de inser att Maria Wetterstrand har en masochistisk ådra.

11 (antal år Thatcher regerade i Storbritannien)

Tiina Rosenberg kliver in på scenen. Moa Swahn håller hårt i mikrofonen. De jämför sina kavajer. Sedan säger Tiina: ’Borgerliga feminister måste man hålla jävligt kort’. Moa Swahn ser ner i sina papper. Tiina säger ’Jag tror inte på systraskap. Jag tror på solidaritet mellan människor oavsett kön’.  Tiina säger ’det tråkiga med att vara känd är att man inte får säga vad man tycker’. Tiina säger ’Margaret Thatcher, men dö någon gång då jävla hagga’. Moa säger ’Nu ska vi välkomna nästa gäst’. Tiina säger ’Kan jag inte få ta upp Sofia Arkelsten också?’ Moa säger nej.

85 (Fidel Castros ålder)

Gudrun Schyman är sista gästen. Feminismens old lady suckar Moa Swahn. HUR känns det? Schyman har inte tid att svara: ’Det var ett jävla gullande idag. Vi har inte tid med det. Om vi hade velat ha jämställdhet idag hade vi haft det’ säger hon och kvinnor i övre medelåldern applåderar med vinterfrusna fingrar. Moa Swahn undrar var man går Fidel Castro-kursen, hon vill också använda jävlar som första replik på scenen. Det är enda gången under kvällen som Rosenberg och Schyman ler mot varandra. Resten bråkar dem om hur feminism har en politisk färg eller inte.  Vinterfrusna händer skriver tweets: ’Stormen Gudrun drar förbi med evig stormstyrka’. Stormen ifråga delar ut pungsparkar till höger och vänster. Majoriteten av Sveriges riksdagspartier har feminism inskrivet i partiets samlade åsikter och aldrig har det varit så lite debatt som nu säger hon argt. Rosenberg är tyst och hennes professorsrunda glasögon blänker i strålkastarskenet.

15.51. (Tiden då kvinnor jobbar gratis)

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är 14,3 procent. Ifrån de siffrorna har man konstaterat att kvinnor, till skillnad från männen, jobbar gratis från 15.51 och fram till klockan 17.

22.07 (Tiden då förfesten är slut).

Moa Swahn släpper mikrofonen och för feminismens old ladies av scenen. 22.07 töms Grön bar på folk och halsdukarna ringlas kring halsar. Ute är marsnatten. Huttranden mot himlen. Kylan slår kinderna röda och minnet av Gudruns förkastande av gullandet bleknar, alla jag skålat med minns jag inte ansiktet på. Det är inte vår än och vinterfrusna fingrarna fortfarande tjänar 14,3 procent mindre än männen.

Ellinor Spång - dedikation.se