hata-allt-hiphop

Nya tider, nya projekt,  coming soon:

När jag var liten var jag väldigt intresserad av guldklockan som man får när man tjänat kommunen i 25 år. Jag funderade bland annat på den euforiska lyckokänslan som skulle invadera min kropp när jag fick händerna på den mytomspunna klockan. Hur värt det var att man skulle få en klocka när man slutade, och då en klocka i guld (!!!!).

Nu är jag inte längre lika intresserad av den guldklockan – av förståliga skäl. Jag gick vidare så att säga. Jag förstod att det fanns mer i livet som är mer värt än en klocka i guld. T.ex stressfritt liv, bra mage, sova länge på morgonen etc.

Dock, när jag slutade på mitt förra jobb så såg jag till att det sista jag gjorde var att sno (!!!) en guldklocka. Jag rättfärdigade det med att jag hade fört en lojal, trogen tjänst till ett företag och skulle då självklart belönas med en guldklocka.  Det hade helt enkelt hängt kvar efter min upptäckt som pojkvasker. Låt oss säga en undertryckt längtan.

Dåligt samvete har jag inte haft – men den jävlen har ett alarm  som ljuder igenom lägenheten klockan 5 vareviga natt.

Efter några månader med att försöka ställa om alarmet/nollställa klockan har jag nu nått insikten att min gamla dagisfröken hade nog, trots allt, rätt angående begreppet: synden straffar sig själv.

Ungefär som för den här snubben:

Kommer ni ihåg JL-tröjan och det nästan otroliga behovet efter nämnda tröja högstadie-nittiotalister hade? (Det skapades till och med en låt om den. Den och truckerkepsen.)

Samma nittiotalister har nu växt upp, flertalet med samma bekräftelsebehov som jag, och vill ha något nytt. Och vem är som skapad att ge oss det vi trånar efter? Jo! Johan Lindeberg… igen.

Dock handlar det om en kickass-kill-em-all-motorcykel-jacka istället och den kan ni se “in action” ovanför.

“You tell her what a good guy Tad is. You like is energy and his style – joie de vivre, je ne sais quoi, savoir-faire, sprezzatura, whatever. You are nearly sincere.” Bright Lights, Big City – Jay McInerney